|
|
Gunnar Pettersson: PRESSYLTA
REDUX Arkiv:
augusti 2007 Fredag 31 augusti
2007 - : - A message from the management En snabbis, innan jag drar på mig stället ger mig ut på Ishavet igen. För
er som inte redan gjort det så är det nu dags att ta solidaritetsmedlemskap i Amnesty, i protest mot de mordiska vidskepelsebrigaderna i katolska kyrkan som nu
drar sig ur på grund av Amnestys nya och helt och hållet humana
policy angående abort. Inte ens för våldtäktsoffer under särskilda omständigheter
kan abort ses som en mänsklig rättighet för dessa svartrockade turbopederaster. Det är
helt och hållet skandalöst, och ännu en illustration av det mänskliga och
moraliska vakuum som ligger rotat i trons väsen. And while we're at it: ta ut en prenumeration på Nerikes Allehanda också. That'll learn them. Onsdag 29 augusti
2007 - : - The fightback begins Här är god och uppfriskande läsning, en onsdag morgon när solen skiner i
lovart: Cryptome says
"Enough of this shit!"... Om nån bara gjort samma med Siwert Öholm för några decennier sedan, så hade vi alla varit gladare idag. Och via Gudmundson
hittar jag Veckans Kampanjsajt, eller ska det kanske vara kampanjschajt: Alkoholupproret!
Motto: "Alltså, du... alltså, du... jag har alltid gillat dej...". Sign me
up. "...vi lever i en
kultur där kvinnor släpar omkring med ständig beredskap på att vara kropp och kön hela
dagarna medan mannen tydligen bara kan vara man i alla sammanhang,"
skriver Susanna Romàn i
Expressen. Alltså, jag kommer ju ihåg Susanna
när hon bara var en liten novell. Måndag 27 augusti 2007 - : - Ericsson-Nytt För dom som läst Ericssonboken - dvs. ni som intresserar er för
kvalitetslitteratur - så har det just inflytit, eller möjligtvis influtit, eller rent av
inflöjtit, några nya och högintressanta uppgifter om Gustaf Ericssons sovjetiska förehavanden; läs
mer på uppdateringssidan
om boken. Och det är ju, för övrigt, alltid roligt att se att böcker kan fortsätta leva ett någorlunda drägligt liv, om än med ena ögat
ständigt i FASS, även på den här sidan Bokrean ("where books go to die"). Fredag 24 augusti 2007 - : - Bra grejer Recensionsdags igen, den här gången Eva Runefelts 'I ett förskingrat nu',
som jag nämnde här för inte så länge sen. Anna Hallberg i DN avslutar sin bedömning med att säga att Runefelt "fortfarande är en av landets bästa
poeter." Jag stannar till en kort stund vid ordet "bästa". Vilket ovanligt ord att använda i
en bokrecension! Än mer om en författare! Och jag menar detta utan all ironi. Dom är luriga
ord - bra, bättre, bäst - därför att dom är såna question-beggars. Mosebacke Monarki
hade en filmkrönika en gång, där en i panelen skulle recensera nån actionfilm och
fick det till, liksom: "Ja, åsså kom han hjälten där då'rå... åsså, åsså... körde
han som tusan då'rå... åsså kom boven med sina pengar där då'rå, åsså blev det pang-pang...
åsså, åsså... ja, den var jättebra!!" Det vore ju orättvist att säga att
Anna Hallberg har presterat nåt liknande här, men, ja, tanken dök upp i alla fall. Men så är jag
förkyld också. Torsdag 23 augusti
2007 - : - Say what? Så fort ett bevingat ord flyger förbi ska man ta fram sin hagelbössa. Här är dom nytillkomna i årets upplaga av Oxford Dictionary of Quotations (via Indy)
och ingen av dem håller sig väl särskilt långt ovanför fotgängarnivån. Till
skillnad från gamla klassiker som
"Time flies like an arrow. Fruit flies like a banana" (Marx). Eller "Krigets fasor roar ingen" (Olofsson). Eller
"Twenty-four hours in a day. Twenty-four beers in a crate.
Coincidence?" (Wright). Onsdag 22 augusti
2007 - : - Strangers and the Right, exchanging glances... Ola Larsmos bok
om Bollhusmötet, 'Djävulssonaten', recenseras på kultursidorna idag (här t.ex. Gunder Andersson i AB) och de flesta tar
självfallet upp parallellerna med nutiden. Det får en att reflektera över det synbarliga faktum att
ingen annan del av den politiska diskursen ger upphov till en sådan mängd
motsägelsefulla och rent bisarra argument som invandringen, eller snarare
främlingsfientligheten, både då och nu. Larsmo tar som exempel argumentet från Heimdalsaktivisterna
att den judiska invandringen skulle gett upphov till ökad antisemitism, dvs. en
version av det centrala nazistiska argumentet - som ju klart också överlevt in i
våra dagar - att främlingsfientligheten i grund och botten är främlingarnas fel. (Det
kallades "judeproblemet" på den tiden). En annan variant finns att studera i historikern Lars M. Anderssons
uppmärksammade avhandling "En jude är en jude är en jude"
(2000), där judiska män ofta representeras som å ena sidan medfött lasciva, läggande sina håriga labbar på blonda
flickors rumpor, och å andra sidan som allmänt plågade av medfödd impotens. Eller i en modernare tappning:
invandrarna-vill-inte-jobba-men-dom-tar-våra-jobb. Ett tredje exempel, och det är kanske det mest strålande av alla, stötte
jag på under en konferens här i stan för en herrans massa år sen, där det dök upp en
liten skara representanter för en ännu mindre vänsterextremistisk sekt, som jag
aldrig fick reda på namnet på - men som var mot all invandring till Storbritannien! Vilket
ju är ett rätt ovanligt ställningstagande för en vänstergrupp, så jag blev intresserad
och frågade så klart vad dom grundade detta på. Jo, sa dom, Storbritannien under det
kapitalistiska systemet utgör ett så obeskrivligt blodigt och bottenlöst hopplöst
förtryckarsamhälle att det var av ren medmänsklig sympati med invandrarna - ren humanitet! -
som man ville rädda dem från ett öde värre än döden, nämligen att invandra
och därmed behöva leva och arbeta inuti denna människokrossande roffarkapitalistiska
rövarmaskin. Vilket annat öde som helst vore att föredra, tyckte dom: somalisk
misskörd och svält och död, bangladeshisk översvämning och svält och död, vad som helst,
bara inte brittisk kapitalism. Underbart, håll med om det. Jag var beredd att ta medlemskap på stubinen.
Men så fick dom reda på att jag var svensk, och tyckte jag hade lidit nog
förtryck. Ah well... Tisdag 21 November 2007 - : - Ett par värstingar Det stora lägga av med tennisen. Frågan är om nån kommer att märka
skillnaden. Om nån händelsevis vill veta hur riktigt usel konst ser ut - och då menar
jag botten- skrapande inkompetent, beyond amateur, blaffklantigt och fulidiotiskt
tavelmåleri - så behöver man bara slänga ett öga på Ronnie Woods, ähm, alster. Den
här länken innehåller inga illustrationer, så den är safe-to-click, även för
minderåriga. Den här, däremot, is not for
the faint-hearted. Ta spjärn. Later. Måndag 20 augusti
2007 - : - Måndagskrafs “A sinking ship is my spiritual home.” Ska man bara läsa en runa över Bill Deedes, den legendariske
journalisten och förebilden för Boot i Evelyn Waughs 'Scoop', så måste det förstås bli den i Daily Telegraph. Peter
Cole, en annan pressveteran, börjar en tredelars översikt om dagspressen,
den första om middle
England, dvs Daily Express och Daily Mail (registrerartikel på MediaGuardian,
skrålla ner till 'Why middle England gets the Mail'). Bland annat detta: "You don't have to like or agree with a newspaper
to understand that some people might want to read it. In the case of the Daily Express
and its Sunday stablemate, I can never understand why anyone would choose to." Only in Göteborg(s-Posten):
"Kalaset lugnare än någonsin"... -"Tjäna, Kålle, hur är
läget?" -"Äh, det är lugna
kalas, vettu..." Söndag 19 augusti 2007 - : - Pressylta - bloggen som förnekar språket! Som Olle Lidbom just rapporterat ska det snart komma en ny tidning i Sverige,
vars titel är en no-nonsense, give-us-the-lowdown fullträff, som bådar gott
inför den stundande debuten: "Språk". En hel del intressant material flaggas också
upp på omslaget, särskilt en minst sagt häpnadsväckande feature som jag själv ser fram emot med en
viss bävan: "Astrid Lindgren om ordet SPUNK"... Inte så mycket för vad
Pippi Långstrumps mamma har att säga om ordet 'sädesvätska' - för det vet väl de flesta vid det
här laget - som det faktum att hon har något att säga överhuvudtaget, där från andra sidan
graven. Nej, där man börjar trycka ner kopplingen och sätta foten på bromsen är
när blicken så hamnar på taggen under titeln: "Tidningen som bevakar och bejakar
språket". Här börjar de språkfilosofiskt intresserade bland Pressyltas läsare vakna till, och
ur det spunkfärgade gryningsdiset träder en högintressant fråga fram: exakt hur, och vad, gör
man när man "bejakar språket"? Låt oss komma överens om att man bara kan bejaka, eller för den delen
förneka, en explicit ja-eller-nej-fråga. "Var det du som slog lille Ture på
käften?" Nej, det förnekar jag. "Är det här din gaiströja?" Ja, det bejakar jag. You get my drift. Då måste tidningen här mena på att språket på nåt sätt, nånstans, för länge sen eller
alldeles nyligen, ställt en fråga till oss användare. Inte bara det: det handlar om en fråga som
ännu inte blivit definitivt besvarad, men hur den än lyder så har tidningen
"Språk" klart och tydligt här tagit ställning och valt att svara ja på den. So far so good. Då gäller det nu att
en gång för alla etablera frågans lydelse, det tror jag ni håller med om. Varför? Därför att annars blir ju tidningens bejakande
ställningstagande bara en meningslös pose, ett ramaksriande non-sequitur, ett imbecillt
smilande goddag- yxskaft. Därför att annars blir ju ordet "bejakar" bara
ett ord, vars enda "raisin of being" är att det rimmar med "bevakar". Och det kan ju - nej, får ju
inte vara fallet i en tidning med ett så pass viktigt uppdrag som språklig bevakning. Jag har nu efter flera, ähm, dagars närsynta studier i de lärda
institutens databaser kunnat reducera språkfrågan till en av tre möjliga kandidater, tillsammans med
deras respektive bejak- och förnekpotential (BJP resp. FNP). Den första vill jag kalla Det Bergelinska
Paradigmet: "Do you have what we in Sweden call en skiftnyckel?". Som man också skulle kunna kalla Wittgensteins
Våtröm: hur man gör sig obegriplig på tre språk samtidigt. BJP: 2.1. FNP:
113.0. Den andra har jag benämnt Det Chomskyska Ditot: "Do
colourless green ideas sleep furiously?" På vilket en gång filosofen John Searle svarade: "In your dreams,
pal..." BJP: 0.7. FNP: 0.7. [Tillfälligt avbott för att tackla disken från igår kväll...] Den tredje kallar jag helt enkelt Meta
Velanderfrågan: "Är det här riffet nåt kul så här långt...?". Och den kan ju bara besvaras med ett rungande "Njae". Jag vet inte, det är kanske för lätt att raljera om sånt här. För man
fattar ju trots allt vad dom menar, och med det har dom ju i alla fall klarat första hindret i
språkets 110 meter häck. Men man ser också hur tankeprocessen gick till när dom bestämde sig för den
taglinen: rimmet blev för överväldigande naturligt och bra, och jag tror att alla de
svenskspråkiga tvivel, som ju bör ha dykt upp, till slut gav efter för det anglicistiska trycket:
man tänkte "affirming", "life-affirming",
"seize the day", och så vidare. Men språket ställer
inga frågor. Språket har, som språk, överhuvudtaget inget att säga. Allra minst är språket, som
omslaget lite grand ger intryck av, en smått excentrisk personlighet som det alltid är roligt
att få lära känna, en slags skojig mormor som både tycker om att virka antimakasser på
servicehemmet och åka rullbräda med kidsen. Språk är käckt. Mitt problem här är, om jag nu inte helt misstolkar honom, lite grand som
Malte P:s. Det
finns sannerligen inte mycket utrymme kvar för oss elitister i den samtida
kulturen, och det faktumet har vi väl mer eller mindre framgångsrikt lärt oss att leva med, vid det
här laget. Men om vi nu inte ens får ha språket för oss själva längre, då är det hög tid att vi
dänger våra samlingsvolymer i bordet och ropar "Halt! Hit men inte längre!" Jag menar, ärligt talat. There comes a
point, my friends, there comes a point... Fredag 17 augusti
2007 - : - Chronicle of a death untold Idag kan jag kombinera ett ant(h)al teman från det sistone: död,
utrikeskorrar och minnen. Som ett brev på posten kom nämligen Kyrkobladet igår, svenska
london- kyrkans
svar på Kamratposten, i vilken jag läste den melankoliska nyheten att Jussi Anthal dog rätt nyligen, den 24 juni. Jussi jobbade i nåt slags tretton
miljoner år som Expressens londonkorre, en utomordentligt trevlig, kunnig och generös
människa, som jag också tar mig friheten att kalla en slags vägledare när jag själv
började skriva härifrån i slutet av sjuttiotalet. Men var finns runorna över
denna man och hans ytterligt fascinerande historia? Jag gjorde några snabbsök härovar
och fann inte ett skit från Expressen (vilket iofs kan vara mitt eget sökfel) men
dock att Bo Strömstedt skrivit en liten sak - i Kvällsposten... Om nån sett nåt annat,
särskilt i Expressen, så tipsa gärna. Torsdag 16 augusti
2007 - : - It's now or never... Det är alltså trettio år sen, på dagen. Ragnar och jag hade stämt träff
på Vita Bandet i Slottsskogen, för en fika. Det var en vacker dag. Som inte blev mindre
vacker av att det var (och har fortsatt vara ända sen dess) Ragnars födelsedag. Som
heller inte blev mindre vacker av det faktum att vi - i pseudonym skepnad av den
f.d. eskatologen och skörlevnadsfanatikern Ingemar Olofsson - just hade sålt
vår första pjäs till Radioteatern i Göteborg. Solen sken alltså. Jajamensan, det var
totalt friläge, hela vägen in. Vi sitter alltså där vid randen av Stora Dammen. En lätt bris rasslar i
den låga häcken vid vattenbrynet. Några småfåglar hoppar fram och tillbaka. Det är tyst
och stilla, som det bara kan vara på Vita Bandet vid halv tolvtiden. Ragnar tar upp en
anteckningsbok, jag lutar mig tillbaka för att tända ännu en Gaulois - när plötsligt
ett stort och mörkt och flaxande helvete bryter löst alldeles bredvid oss: en sparvhök dyker
ner och norpar en av småfåglarna inne i häcken, i en enda elegant och brutal rörelse. Det
tog bara en sekund, sen var det tyst igen. "Om detta varit antikens Rom...," sa jag till slut. "...så hade Vita Bandet aldrig fått serveringstillstånd,"
fyllde Ragnar i. "...så skulle vi nu dragit åstad till Forum, ty stora händelser har
här järtecknats..." "Omen? Jomen...," sammanfattade Ragnar läget. Forum låg vid den tiden på Linnéplatsen. Vi samlade alltså ihop våra
papper och cigaretter och lunkade sakta men säkert iväg. Några välslipade formuleringar senare
hade vi nått gräsplanen nedanför Naturhistoriska, och vi drog oss självklart i
riktning mot Pressbyrån, för det var ju mitt på dagen och kvällstidningarna hade just kommit. Nu i
efterhand har jag fått för mig att jag fick syn på löpsedlarna från längre håll än jag nog
egentligen gjorde, för min syn har aldrig varit sparvhökens, om man säger så. Så jag stod
rätt nära löpen och läste. Och det tog säkert flera veckor innan alla åtta bokstäverna
satt sig på plats och klätt sig i en någorlunda meningsfull, uttydbar språkskrud. G-T: ELVIS DÖD Expressen: ELVIS DÖD Kvällsposten: ELVIS DÖD Aftonbladet: SÅ BLIR DIN NYA BORÄNTA Den kvällen föddes en ny signal mellan Ragnar och mig: uh-huh-huh,
det lite lättjefulla trenotsriffet i 'Good
Luck Charm'. Den har liksom blivit vår version av "So it goes". Eller, i Pressyltaversion, "I rest my case". Elvis' död var ju ett
tragikomiskt mästerverk, och jag är till viss mån fortfarande, vad heter det, dumbfounded by it.
Ställd. I och för sig tror jag inte att vi har gått miste om nån allvarligare
mängd klassiker genom Elvis' död, i motsats till vad som helt klart är fallet med Hendrix, till
exempel. Där Hendrix uppenbart skulle gått mer och mer i riktning mot fusion och jazz, skulle
Elvis kört ett par ännu längre race runt The Great American Song Book, tills han kom ut på
andra sidan och där annonserade en radikal musikalisk kursändring: ett album med Phil
Spector! Som bombade. Men som följdes av ett album med Leonard Cohen-covers, som
guldade. Ytterligare tre-fyra äktenskap, kanske. Och han dog, till slut, i en motorcykelolycka
strax utanför Nashville i oktober 1991, sörjd av miljoner. Onsdag 15 augusti
2007 - : - Onsdagsgnäll "Some children, though, are never grateful. So it
is with the BBC." Stephen
Glover skriver i Daily Mail om det institutionaliserade
Thatcherhatet på BBC, detta apropå en till synes rätt imbecill
kommande pjäs om hennes tidiga år. Nu kan det här så klart ses som helt och
hållet typiskt Daily Mailgnäll, en sorts text som vilken gammal överste som helst skulle
kunna skriva i sömnen. Men det ironiska är att Glover har helt rätt. BBC:s
institutionella kultur är klart "unreconstructed leftist," och
kommer förhoppningsvis att
fortsätta vara så i framtiden också. Det är det enda intellektuellt hållbara alternativet för en
public service-institution. Annars hade ju inte SVT:s utbud varit ens hälften så bra som
det är idag. För att bara gripa ett exempel ur luften. Och även Greenslade klagar på utrikesbevakningen nuförtiden... Och är jag helt ensam om att
finna Leif Zetterling, förutom en rätt lessen teknik, en av universums giftfriaste
satirtecknare? Tisdag 14 augusti 2007 - : - Vad jag gjorde på mitt sommarlov Idag en liten utflykt, den första på länge, till mina gamla trakter, Chalk
Farm/Kentish Town. Vad nytt? Inte så mycket. Det har dykt upp en Banksy brevid
Roundhouse: det är hemmafrun som sopar dammet under tegelväggen. 31:an har blivit
dubbeldäckare. Fusilli Alfredo på Marine Ices är lika god som vanligt. Polska
korvfabriken var stängd för semester, tyvärr. Jag hade planerat kalvköttsinköp, för jag har
plötsligt - helt utan förvarning - blivit kåt på scallopine, främst kanske al limone. Men en saltimbocca
alla romana stod också och vinkade come-hitherly i den snara middagsframtiden.
Jag får alltså försöka hantera min besvikelse, med detta som så mycket annat.
Helsingborg, till exempel. Måndag 13 augusti 2007 - : - Litteraturmåndag Eftersom jag inte är med i den har jag inget att säga
om Maja Lundgrens roman. Detta som en konsekvens av den juridiska princip som etablerades i fallet
McKennitt v. Ash (se länk i vänsterkolumnen), nämligen att ämnet för en bok har en
tyngre vägande narrativ rätt till texten än författaren till sagda bok (se
inlägg i McK v Ash- arkivet 18 december 2006) Skrivkurs, lektion 3: "Begriplighet - ska det vara så jävla
noga?": Ragnar Strömberg, som jag för övrigt ska återkomma till i ett inlägg på torsdag, skriver om Ashberys nya i Aftonbladet, och citerar orden: "[det] koagulerade mörkret". Det
här är (och ta gärna fram penna och papper här) en direkt referens till Flann O'Brien i 'Den
tredje polisen' och De Selbys
dictum däri att "Darkness is simply an accretion of black air." Det är just dessa hisnande djupa och profunt belästa insikter som gjort
Skrivkursen på Pressylta till så eftertraktad läsning bland unga svenska prosaister.
Lektion 4 heter "Bara för att det är trôkit betyder det inte att det är konst". Torsdag 9 augusti
2007 - : - Shut up and you might learn something... En av efterkrigstidens främsta historiker, Norman Cohn, har gått till historien, 92 år gammal. Inte bara skrev han den banbrytande "The Pursuit of the Millennium" (1957) utan enligt min mening också Lektion 1 i Modul 1 i antisemitismens
patologi, "Warrant for Genocide" (1967), den definitiva studien
av Sions Vises Protokoll. Att lämna efter sig två såna böcker är stort, att dessutom ha avlat
rockskribenten Nik Cohn förtjänar en postum medalj, vars utförande jag får återkomma till
(se t.ex. länken den 15 juli i arkivet). Och som en underligt vältajmad companion piece kan man ju alltid läsa recensionen i dagens TLS av John
Grays nya bok, "Black Mass: Apocalyptic Religion and the Death of Utopia". Pressylta Redux - där bildningen kastar av sig skorna och känner sig
hemma. Onsdag 8 augusti 2007 - : - Kräftpremiär! Eller...? OK, since you ask, här är några frågor man skulle kunna ställa på DN:s utrikesdag. Hur mycket tid bör DN:s korrar proportionellt spendera på att (a) skriva
snuttiga rewrites, (b) kopiera byråmaterial, (c) producera eget tänk? Vad är idag
- i praktiken, inte i teorin - skillnaden mellan en stringer och en korre? Vad är idag -
i praktiken, inte i teorin - skillnaden mellan en "analys" och ett
lite-längre-än-vanligt reportage? I DN:s utrikesbevakning allmänt, vad är viktigast, bredd eller djup, och
varför? Under vilka omständigheter - undantaget större terroristdåd och Jesus'
återuppståndelse - skulle en DN-korre få mer än tretusen tecken på sig? Svaren? I wouldn't
bother. I övrigt: dags att börja köa, grabbar... Tisdag 7 augusti 2007 - : - Inget för gaisare... (+) Ett snabbt experiment idag: "Ingen
mer information kommer från och med nu att hämtas från Pressylta
Redux," lovade mig, efter påstötningar, Agent25 häromdagen. Om löftet håller så ska det här
inlägget, om att GAIS spelade oavgjort mot The Zoo igår, inte dyka upp på
"GAIS i media"-rutan på GAIS hemsida,
och därmed locka hit hundratals intet ont
anande goa GAIS-gôbbar... GAIS, you may or may not be surprised to learn,
spelade oavgjort mot Djurgården. När då? Igår. Heja GAIS! Senare e.m.: It woiks, it woiks! Free at
last! Thank GAIS Almighty, free at last! Måndag 6 augusti 2007 - : - Måndagsrubrik [De demoniska ftp-fanstygen har varit in the fart igen, därav
dröjsmålet...] Två köttrelaterade saker till att börja med. Ett välkommet tillskott till
den frukost- litterära sfären är London
Review of Breakfasts, ett måste även för den mer chark- inriktade Londonbesökaren. Det gläder mig särskilt att dom elogerar min
lokala, en av de bästa i stan, Mess Cafe på Amhurst Road, Hackney Central (som för
övrigt också har en helt acceptabel hamburgare på menyn - men det är ett
annat stort och komplicerat kapitel...). Men att Broadway Cafe får ett sånt gott betyg är en klar miss från LRB:s sida, och visar om inte annat på de inbyggda
problemen med att förlita sig på vad vi i branschen kallar user-generated copy. Kött2 handlar om den nyutbrutna (eh?) mul- och klövsjukan,
och Johann Haris anmodan idag om att sluta dalta med landsbygden och de
bidragskåta pigfuckers som befolkar den. Ge alla pengar till städerna. Right on. Och att man
börjar hålla med Johann Hari ("He puts the 'je' in 'jejeune'," som nån sa en
gång) är väl ännu ett tecken på min tilltagande senilitet. Men vafan. Det är ju måndag. Vad i övrigt kommer augusti att innehålla, förutom ett antal måndagar och
en karneval? Ja, den 16:e är det så klart 30-årsdagen, och jag har en
underlig historia att berätta om den dagen (den utspelar sig i Slottsskogen, say no
more...). Den 19:e blir det att dansa jazz på 606 (se inlägget 19 juli i arkivet). Den
trettifjärde tar jag mig en sup och säger häpp. Välkomna ska ni vara. Onsdag 1 augusti 2007 - : - Fel dag Även om jag, rent fysiskt, ser mig själv som förkroppsligandet av
mänsklig grace och elegans, så för jag också en med åren allt ojämnare kamp mot själlösa
föremål i min omgivning. En öppen plastbytta med grädde bestämde
sig för att dö i samma ögonblick jag öppnade kyldörren, och kastade sig inte bara ut, utan ut
över hunden, en mer än lovligt lurvig kungspudel vid namn Blue (nu White). Två bungee cords
som jag ville ha isär krokade sig fast i varandra med en krampaktig,
ryggradslös passion som varade så länge att den ena blev gravid (nu i tredje månaden). Jag
kan inte för mitt liv hitta mina reservglasögon.
Ett tröstlöst ursinne lägrade sig över mig vid tretiden, och ligger där ännu (nu 17:37 lokal tid). Prata för er själva. I'm off. |
|