aug2005

Gunnar Pettersson
P R E S S Y L T A R E D U X
Arkiv: augusti 2005

Onsdag 31 augusti 2005 - : - Förhandsreklam (a.k.a. trailer trash)

De närmaste dagarna här på Pressylta (kanske i helgen) kommer en intervju med
Dan Svanell, pressråd i London sedan maj. Om bombningarna, mediebevakningen,
kontraster svensk/brittisk press, med mera, med mera.

Tisdag 30 augusti 2005 - : - Kyrkobladet kommer som ett brev på posten

Även om det är frestande så vore det orättvist att inkludera Kyrkobladet i min gamla
serie "TSÄSKAMMLD(r)": Tidningar som är så kass att man måste läsa dom (regelbundet)".
Det här är alltså Svenska kyrkans tidning som skickas ut till brittsvenskar tre gånger
om året, och vars höstnummer kom idag. Orättvist, därför att den inte gör varken mer
eller mindre än det den är till för: att berätta om kyrkans verksamhet, att förmedla några
tröstande ord i dessa vargatider, att upplysa aupairer om onsdagsträffen med kaffe och
bulle, och skicka ut lotter till julmarknaden. Dessutom är den rätt snyggt producerad på
100gsm Arctic Matt med 170gsm omslag, 1-2-spalts layout, helfärg, 76 sidor (152X212
mm) osv.

Men - det som alltid slår mig är vilken potential den har, det får det faktiskt att vattnas i
munnen... En upplaga på 11,000 (beräknad läsekrets 20,000) varav 8,000 går till hushåll
och 500 till svenskrelaterade bolag (tidningens annonsunderlag är imponerande, med nio
helsides bara i det här numret: Nordea, SAS, osv). Om man då accepterar att det finns
53,000 svenskar i UK (inkluderat kortvariga: studenter, osv) varav 90% i London - här
når man alltså över en tredjedel av dem... Not bad. Vad skulle man inte kunna göra med
ett sånt utgångsläge och några duktiga skribenter därtill? Problemet är ju bara att Gud står
i vägen. Jag tänker så det knakar varje gång jag bläddrar igenom Kyrkobladet, men har
inte hittat något sätt att komma förbi det kruxet (pun intended...). Nån som har några
idéer i den riktningen? Hör av er i så fall.

(Hitchens snubblar tillbaka i högform på Slate idag, här.)

Måndag 29 augusti 2005 - : - Är det inte det ena så är det det andra

Egentligen en rätt deprimerande historia, den där (se lördag/söndag). Hoppas jag inte
la en alltför våt disktrasa över helgen för er. Jag kunde bara inte komma på någon ny
pristävlingsfråga. Ho hum.

Det här tror jag att jag sagt förut, men vilken besvikelse söndagstidningarna är
nuförtiden... Igår tog det nån halvtimma-trekvart att läsa det jag ville läsa i tre
tidningar (Times, Observer och Independent) när förr i världen dom skulle räckt fram
till lunch och in på eftermiddagen. Ett tydligt tecken på vad som hänt är färgbilagorna.
Förr satt kläder-mat-trädgårdsmaterialet alltid i den bakre delen, medan den främre
bjöd på stora och seriösa reportage, eller porträttintervjuer, eller fotoessäer, eller
annat matigt. Det hör nu till ovanligheterna. Nu är det nästan bara "personligheter"
där fram. Jag har alls inget emot personligheter, om dom har något vettigt att bidra
med, men (som i Observer igår) Tony Parsons hör sannerligen inte till den kategorin
i mina ögon. En annan intressant sak just för tillfället är sportsidorna, och inte bara
i söndagstidningarna: att cricketen tar upp avsevärt mer plats än fotbollen. Det
pågår en landskampserie (bäst av fem) mellan ärkerivalerna England och Australien,
och England leder serien med 2-1 efter att den tredje rysaren i rad avgjordes igår
vid halvsjutiden. Cricketens renässans är the big news, också på feature- och ledar-
sidorna. Och det ser ut att hålla i sig. Man ser till och med småkillar spela cricket
på gatorna, vilket är ungefär som att se en gengasbil puttra förbi.

Bank Holiday Monday idag, och dilemmat är: ska jag gå på karnevalen, eller ska
jag måla hallen? Om jag haft en sån där kommentarsfunktion så kunde vi haft en
omröstning om det. Men det har jag inte, tack och lov, för hallen behöver målas.

PS: Och det här är en potentiellt mycket intressant historia om Lockerbie, den kom
fram igår. Inte minst för att den (potentiellt) clinches the case för Allan Francovichs
film "The Maltese Double Cross" från 1994 (läs om filmen här bl.a.).

Nån gång i framtiden ska jag skriva nåt om vad som (inte) hände med AF:s film
om Palmemordet. För det är inte heller ointressant.

Söndag 28 augusti 2005 - : - Helgläsning 2 (första delen igår)

I nästa stycke av sitt brev till H-DIPLO fortsätter Schwartzberg:

"Hur kan en grupp intellektuella, som samlats för att diskutera förhållandet mellan
historia och fiktion i 'Dead Certainties', undvika att nämna det brutala mordet på en
Yalestudent fyra dagar tidigare och det faktum att en medlem av Yalefakulteten
(James Van de Velde) misstänktes för brottet? En del av svaret kan vara narcissism
[...] en antidemokratisk likgiltighet inför det samhälle som omger oss. Men om jag
reflekterar vidare på saken tror jag en del av svaret kan vara tanken att om det inte
var James Van de Velde, så kanske det var någon annan fakultetsmedlem. Tänkbart är:
jag trodde och tror fortfarande att John Gaddis är mördaren. Tänkbart är att andra
trott och fortfarande tror att det är jag. Sådana misstankar har en frätande effekt
och kanske var det så att vi alla den kvällen, hellre än att släppa loss dessa misstankars
destruktiva kraft, tyst kom överens om att hålla oss till den text vi diskuterade. Det är
hur som helst en sak för polisen och vi kunde och kan inte göra mycket mer än att
bedja för dem."

Det är väl inte för mycket sagt att alla institutioner kan uppvisa ett "konkurrensbetonat
etos", med Schwartzbergs fras. Men intrycket man ofta får är att den akademiska världen
har en särskild benägenhet för elakhet och illvilja. Nu gick förstås detta långt utöver
vanligt fakultetsskvaller och baktal, utöver de gliringar och sarkasmer man kan läsa på
insändarsidorna i tidningar som Times Literary Supplement och New York Review of Books.
Det här var en ren mordanklagelse.

Under de följande fyra dagarna kom inga fler meddelanden från H-DIPLO till dess
prenumeranter. Tystnaden var ovanlig, uppseendeväckande rent av, eftersom den
dagliga skörden brukade ligga kring sju-åtta essälånga inlägg i snitt. Tystnaden bröts
till slut den 13 maj när de listansvariga sände ut ett meddelande i vilket man djupt
beklagade att Schwartzbergs "fantastiska, kränkande och grovt olämpliga" inlägg av
en olyckshändelse kommit med i utskicket. Man bad Gaddis om ursäkt och meddelade
att man raderat inlägget från H-DIPLO:s webb-arkiv.

I det här läget var det lätt att tro att Schwartzbergs anklagelse skulle visa sig vara en
oförklarlig men snart bortglömd förvillelse, eller kanske ett fasansfullt olustigt privatskämt,
och att harmoni och kollegialitet återigen skulle härska på Yales historiefakultet. Så blev
det emellertid inte.

I en intervju i Yale Daily News i september 2000 berättade Schwartzberg att hans misstankar
grundar sig på "ett större mönster" han kunnat urskilja i Gaddis' beteende. Schwartzberg
påstod sig ha sett Gaddis iförd "en mörk huva" i närheten av mordplatsen just den kvällen
och kunde ge ett detaljerat signalement. Likadant pekar han på en artikel Gaddis skrivit
för Atlantic Monthly i april 1999, där ett avsnitt rubricerades "A Tenacious Affinity for Killing",
"En ihärdig böjelse för att döda".

Gaddis svarade några dagar senare att hans enda betydande kontakt med Schwartzberg
var när han sommaren 1998 refuserade ett bokmanuskript av Schwartzberg. Trots att
Gaddis bad honom arbeta om manuskriptet och lämna in det igen, valde Schwartzberg
att lämna saken därhän. Vad gäller artikeln i Atlantic Monthly förklarade Gaddis att den
visserligen handlar om människans benägenhet till våld, men att "det historiska
sammanhanget utgörs av de senaste femtusen åren, och möjligheten att finna vägar
att tygla denna benägenhet."

Framtiden vet förhoppningsvis att berätta huruvida Schwartzbergs anklagelser kan
hänföras till urkund eller hörsägen, verklighet eller fantasteri. Hans brev till H-DIPLO är i
vilket fall som helst en egendomlig, kuslig text. Han levererar en fruktansvärd anklagelse
som i ett apropå, som en parentes i vad som ska föreställa ett större och viktigare resonemang
om vetenskapliga och moraliska principer.

Var det trots allt ett skämt? Nej, omöjligt. Eller var det vad psykologer kallar ett "rop på hjälp"?
"Tänkbart är att andra trott och fortfarande tror att det är jag [som är mördaren]", skrev
Schwartzberg. Varför skulle de tro något sådant? Och vem tror något sådant? Och, vidare,
om Schwartzberg såg Gaddis vid mordplatsen så kan han ju själv inte ha befunnit sig så
särskilt långt därifrån.

Eller handlar det, som Schwartzberg strax efteråt hävdade, men sedan än en gång förnekade,
om ett försök till "post-modernistisk ironi"?

Ironier, post-modernistiska eller ej, finns det förvisso en mängd av i den här bisarra historien.
En ung kvinna blir brutalt mördad. Text läggs på text läggs på text. "Dead Certainties" har
i sig har blivit ytterligare en länk i den makabra kedja av historiska betingelser som den
själv lade fram för sina läsare. Suzanne Jovins död har på sätt och vis blivit lika flerfaldig
som general Wolfes, en ständigt skiftande närvaro i privata och offentliga liv: en framtid
raderad; en ung kropp översköljd av blod; ett foto på en ung studentska i universitetstidningen;
en skugglik gestalt som hemsöker mörka, rastlösa fantasier; ett ämne för en artikel i en
svensk morgontidning [som alltså inte blev; GP].

Var någonstans slutar Suzanne Jovin dö?

Inte på Yale, tycks det i alla fall. Utfallet efter Schwartzbergs anklagelse på H-DIPLO, som
han också upprepade i ett epostat rundbrev till fakulteten i juni 2000 och fortfarande tycks
stå fast vid, har inte precis förstärkt intrycket av Yaleuniversitetet som den mest harmoniska
platsen på jorden. Gaddis har rutinförhörts av polisen, som emellertid inte såg någon
anledning att gå vidare med det här spåret. Efter Schwartzbergs rundbrev förra sommaren
avböjde Yale inte så överraskande att förnya hans kontrakt för läsåret 2000/2001. Men
Schwartzberg har inte gett upp, han bor kvar i New Haven och fortsätter kräva att han
återinsätts på sin docentpost. Gaddis för sin del avvisar naturligtvis hans anklagelser som
rena fantasier och kolleger till dem båda mumlar anonymt i lokalpressen om Schwartzbergs
"mentala instabilitet".

James Van de Velde för sin del fortsätter att bedyra sin oskuld och anklagar Yale och New
Haven-polisen för att ha förstört hans akademiska karriär. I slutet av 1999 fick Van de Velde
ett nytt arbete på amerikanska försvarsdepartementets underrättelseavdelning. Tillfrågad
huruvida de hade några reservationer angående Van de Veldes bakgrund svarade en
talesman på Pentagon: "Inga som helst." Alldeles nyligen kungjorde Yale dessutom att
man hyrt in en privatdetektiv för att försöka lösa den nu över två år gamla mordgåtan, en
åtgärd som både Van de Velde och Suzanne Jovins föräldrar yrkat på en lång tid. Suzannes
föräldrar är särskilt bittra mot både polisen och universitetsledningen: "Vi borde aldrig
skickat vår dotter att utbildas på Yale," uppger de. Ytterligt få verkar optimistiska vad
gäller en snar lösning på deras dotters mord.

Och, nej, det finns inget slut på den här historien. Den har ingen upplyftande sensmoral,
ingen tillfredsställande ändpunkt. Och frågan är om den någonsin kan få det, eftersom Suzannes
flerfaldiga död också skulle fortsätta att flerfaldigas bortanför rättssalen. Brottet uppklarat,
rättsvetenskaplig bevisning, mördarens identitet, en undertecknad bekännelse, den skyldige
dömd - allt detta skulle inte utgöra någon slutpunkt, utan snarare ännu en början på berättelsen
om Suzanne Jovins tragiskt korta liv. Historien kräver inte bara död, återuppståndelse och - i
bästa fall - berättelsens förlösande ord, den kräver också sitt narrativa tribut. Det ligger en hemsk
sanning begravd i ett gammalt bon mot: "History? It's just one damned thing after another".

(Mars 2001)

Källor:

Simon Schama: "Dead Certainties (Unwarranted Speculations)" (Granta Books 1991)
Yale Daily News
H-DIPLO

Googlesök på de medverkandes namn ger också mer information om fallet och dess efterspel,
till exempel en övergripande artikel i encykolpedin Nationmaster.com och en artikel av James
Van de Velde i Hartford Courant från januari 2004.

Lördag 27 augusti 2005 - : - Helgläsning 1

Det här är en lång artikel jag skrev våren 2001. Den blev aldrig publicerad, varken i sin
svenska eller sin engelska version, mest av juridiska skäl. Anledningen till det kommer
att framgå när du läser den. Shit happens. Jag lägger upp den här av flera skäl: därför att
det är en historia som knappast upphör att vara aktuell; därför att såpass tid har förflutit
att de juridiska problemen inte längre verkar lika akuta; och därför att det är en text som
jag fortfarande tycker står sig...

På grund av artikelns längd lägger jag upp den i två delar, en idag och en i morgon.
Vad jag har sett under regelbundna uppdateringar så har inget substantiellt nytt inträffat
sedan jag skrev den.

-------------------

Suzanne Jovins flerfaldiga död: historia, moral och berättande

Suzanne Jovin var en seriös, intelligent, kanske lite alldaglig ung kvinna. Hon var
född i Tyskland av amerikanska föräldrar och det var med deras uppmuntran som hon,
efter studenten 1995 i Göttingen, bestämde sig för att studera vidare i USA.

Hon hamnade på Yale, ett av de gamla anrika östkustuniversiteten, där hon läste
statsvetenskap med docent James Van de Velde som handledare. Suzannes inriktning
i sina studier, och till viss mån hennes framtidsplaner, framgår av de kurser Van de
Velde höll i under läsåret 98/99, Suzannes senior year: 'Intelligence Collection and
Analysis', 'International Drug Trafficking', 'Strategy and Policy in the Conduct of War',
'The Art of Diplomacy'. Hon var på väg mot en karriär inom det lite gråa område som
går under rubriken international relations: diplomati, utrikespolitik, underrättelse- och
säkerhetsfrågor; kanske State Department, kanske FN, kanske Genéve.

Men därav blev inget. Vid kvart i tiotiden på kvällen, fredagen den 4 december 1998,
mördades Suzanne i hörnet av Chapel Street och College Street i New Haven, alldeles
utanför universitetsområdet. Det var ett ovanligt brutalt mord: knivhuggen sjutton gånger
i huvud, nacke och rygg. Det fridsamma, civiliserade Yale drabbades av chock, som
sannerligen inte blev mindre när polisens undersökning konstaterade att Suzanne troligen
känt sin mördare. Både hennes pojkvän och hennes övriga bekanta kunde genast
uteslutas; de hade alla alibin. Blickarna, misstankarna, började riktas mot universitetets
egna, murgrönetäckta väggar.

Några dagar senare kunde en lokaltidning rapportera att polisen två gånger förhört en
icke namngiven manlig fakultetsmedlem. Några dagar in på nyåret kungjorde universitets-
ledningen att James Van de Velde ingick i polisens pool of suspects, varför hans kurser
inställts med omedelbar verkan. Hans närvaro, uppgavs det, skulle verka "distraherande"
på hans studenter. Van de Velde förnekade ihärdigt att han skulle varit inblandad.
"Påståendet att jag hade någonting att göra med min forna students död är djupt, djupt
smärtsamt och upprörande. Jag är oskyldig," skrev han i ett brev till universitetstidningen
Yale Daily News.

Van de Velde blev en frustrerad och förtvivlad man. I sin första intervju efter anklagelsen,
publicerad i New York Times ett halvår senare, sade han sig stå utan arbete och utan
vänner. Yale vägrade ge honom ett rekommendationsbrev på grund av "den inträffade
kontroversen". Polisen tycktes oförmögen att förklara honom oskyldig till brottet. Hans
framtid såg mörk ut.

På kvällen den 8 december 1998, fyra dagar efter mordet, samlades en grupp
Yalehistoriker hemma hos professor John Lewis Gaddis för en allmänt hållen, informell
diskussion kring metodfrågor. Som utgångspunkt hade man valt Simon Schamas bok
"Dead Certainties" från 1991. Schamas bok är en reflektion över historiska vissheter och
berättelsens roll i historisk framställning. Förhållandet mellan historia och historia, history
och story, är ett problem som historiker brottats med sedan Thukydides och Herodotus:
den förre som förebilden för objektivitet, källkritik och lidelsefri analys; den senare för
subjektivitetens och berättelsens primat, eller vad Schama kallar "hans charmerande
mischmasch av hörsägen och urkunder, av verklighet och fantasteri".

Det övergripande temat i "Dead Certainties" är vissheternas visshet, döden, och hur den
manifesterar sig i en rad interrelaterade historiska händelser. Schamas utgångspunkt är
general James Wolfes flerfaldiga död: hur han dog första gången vid slaget om Quebec
1759; andra gången, elva år senare, i Benjamin Wests monumentala och tillrättalagda
genremålning över händelsen; och till slut, ett århundrade därefter, i en berömd bokstudie
av historikern Francis Parkman.

Ironiskt nog, som det skulle visa sig, handlar Schamas avslutande berättelse om ett ökänt
mordmysterium på ett annat anrikt östkustuniversitet, Harvard, där Schama själv är
professor i historia. Offret var ingen mindre än Francis Parkmans farbror, medicinprofessorn
George Parkman. Sent en novembereftermiddag 1849 försvann Parkman och sågs aldrig
till igen. Vad som hände med honom har aldrig definitivt klarlagts, men slutsatsen man kom
fram till var att det var Parkmans huvudlösa kropp som återfanns i en trälåda en tid senare.
Han hade troligen mördats av en kollega, en kemiprofessor, som senare också befanns
skyldig och avrättades.

En av deltagarna i mötet hemma hos professor Gaddis var docent Steven Schwartzberg.
Det var något i själva diskussionen som fick Schwartzberg att känna sig illa till mods, men
utan att han riktigt kunde sätta fingret på det. Efteråt insåg han att vad som stört honom
var att mordet på Suzanne Jovin aldrig berördes under samtalet. Här hade man, ansåg
Schwartzberg, ett parallellfall till George Parkmans: en omedelbart näraliggande historisk
händelse som borde funnit sin plats i en diskussion om vissheter, om urkunder och hörsägen,
om skuldfrågor, om historikerns akademiska och moraliska ansvar. Det kändes för
Schwartzberg som om de suttit i ett lufttätt rum, ett vakuum, långt borta från den verklighet
och de reella historiska förlopp som det var deras uppgift att beskriva och berätta.

Det är uppenbart att Schwartzberg gick och malde på problemet en lång tid efteråt. Lika
uppenbart har det i efterhand blivit att han dessutom närde starka känslor gentemot sin
värd den kvällen, John Lewis Gaddis. Gaddis var förhållandevis ny på Yale och hade åtnjutit
en akademisk karriär som gick spikrakt uppåt. Han var, och är fortfarande, professor i militär-
och marinhistoria vid Yale, och dessutom en av de mest framstående specialisterna på kalla
krigets historia, ett område som allt sedan murens fall blivit ett av de mest kontroversiella
inom den historiska forskningen.

Vi känner till Schwartzbergs känslor gentemot Gaddis på grund av ett märkligt brev
Schwarzberg skrev några månader senare. En av de många akademiska epost-listor
som finns på internet kallas H-DIPLO, ett forum för diskussioner om diplomatisk historia.
Deltagarna är framstående forskare från hela världen, inkluderat Schwartzberg och Gaddis.
I början av maj 1999, under en nyligen påbörjad, något luddig diskussion om "historia och
moral" skrev Schwartzberg ett inlägg om "rättmätigt våld" som han valde att avsluta med
ett exempel från nära inpå. Brevet är värt att citera ganska utförligt.

"Det etos som råder på Yales historiska fakultet", skrev Schwartzberg, "är utan tvekan
konkurrensbetonat och vid tillfälle saknas tillräcklig återhållsamhet. John Gaddis har säkert
inget emot att jag inkluderar honom i denna skiss, men bara för att inga missuppfattningar
ska uppstå vill jag från början understryka att jag aldrig sett några tecken på att han
någonsin brukat våld. För en diplomatisk historiker att komma till Yale är naturligtvis
underbart. Det är ett prestigefyllt universitet [...]"

"Man inser emellertid snart, åtminstone om man är diplomatisk historiker, att det finns
många personer på fakulteten som kan många fler främmande språk, som skrivit fler
böcker, och som skrivit mycket bättre böcker. En del har en generös och älskvärd inställning
till detta, andra mindre så. För Johns del tror jag fjolåret måste ha varit särskilt svårt.
Han berättade för mig vid ett tillfälle att han erbjudit ett metodologiseminarium för
doktorander och funnit att av de tio studenter som infann sig första dagen kom ingen
alls den nästa. Säkerligen måste han ha känt, precis som jag själv gjorde min första
termin som docent på Yale, att fakultetsmiljön inte precis rullat ut den röda mattan åt
honom. Frågan är varför, i ett sådant sammanhang, människor som John Gaddis (eller
jag själv, för den delen) tar till eller inte tar till våld?"

H-DIPLO är en så kallad modererad lista, vilket innebär att varje inlägg noga läses
igenom av en eller ett par ansvariga moderatörer innan det skickas ut. Syftet är att
försäkra sig om att inläggen följer reglerna: att man anger källor på ett korrekt sätt,
att man håller sig till saken, att man undviker personagrepp, osv. Redan så här långt
i Schwartzbergs inlägg är det förstås uppenbart att moderatörerna hade slumrat till. Mer
än så, de tycks ha fallit i djup sömn. För det här var bara början...

[Forts. i morgon]

Fredag 26 augusti 2005 - : - You want progress? I got progress.

Pressylta har numera sin egen länksida, se ovan. Nästa tekniska framsteg är
redan inplanerat: "PressyltaTalk", alltså gratistelefoni England-Sverige–England.
Ni tror jag skojar? Vänta bara. Gevalia har redan halvt om halvt sagt ja.

Torsdag 25 augusti 2005 - : - Som utlovat: BFJOBSOC: Eva Ström om falu

det kränger och blåser

[--------]

det kränger och blåser av osedda tavlor, av mannen i kiosken
jag tror han är bredkäftad och flinar vid ett grått västerhav [Göteborg]

små gråa väderkvarnar, torkade och lätta som de riktigt gamla och sköra
men också sega, och levande, du vill ta dem i handen, med stuvade makaroner

och bära falun hem från dessa lundar och ängar med allvar
nej låta den växa ihop med sin ketchup, sin svaläng och himmel.

Onsdag 24 augusti 2005 - : - If I ruled the woooorld...

Apropå Anders "Fuck you, I'm on contract" Isakssons DN/Bonnierartikel igår.

Bokhandelsmogulen Tim Waterstone ville en gång köpa W.H. Smithkedjan, dvs.
mer eller midre Pressbyrån häröver. En av anledningarna var att han ville återföra
WHS till sin urpsrungliga mission: att sälja tidningar. Ut med grattiskort och
läskedrycker och mackor och presentartiklar och annat strössel, sa TW: "Det
är WHS:s jobb att sälja varenda jävla computertidning som finns!" Och porrtidningar,
och politiska, och kulturella, och hemslöjdiga, och damtidningar och - sälj tidningar!
Och kanske några kuvert också. Men inget mer.

En sund inställning, enligt min mening. Jag har skrivit om det här förut (se Pressylta
Classico i arkivet) men jag upphör aldrig att förvånas över att seriösa dagstidningar
verkar så ovilliga att vara seriösa dagstidningar, särskilt när de oseriösa gör sig allt
bredare på en krympande marknad och när det bevisligen finns en hunger efter
seriousness bland läsarna.

If I ruled the world och därmed bl.a. hade till uppgift att driva DN så skulle det för det
första skrivas mycket mer om korv i tidningen. För det andra skulle den gå tillbaka
till a deadly serious mission. Det innebär att man gör det till a crime punishable by
death att duplicera sånt som numera finns överallt annars: flimflam och instant opinion;
personfixering och snuttiga rewrites; trendslaveri i stället för rörelseobservation;
stringers i stället för korrespondenter; kort i stället för långt; osv, osv. Det innebär
(bland mycket annat) att man ger sina läsare analyser som är analyser och inte bara
reportage på lite större utrymme. Det innebär att man inte tar livet av sig om man
inte är först med nyheten, men att man gör det om man inte är bäst på den. Och
det innebär framför allt att man omfamnar DN:s traditionella roll som the dominant
player, med allt vad det innebär av självgodhet, överlägsenhet, shut-up-I'm-talking-
attityder genom hela tidningen, dvs. allt det som gör att alla andra blir så apoplektiska
och inte kan låta bli att läsa den. F'ya got it, flaunt it.

Tisdag 23 augusti 2005 - : - Faran över - för den här gången...

...även om antalet hits börjat krypa uppåt igen, till närmare hundra. Får hålla ett
öga på det där.

Anders Isakssons debattartikel i DN idag är en rätt sexig sak, rent tidningspolitiskt.
Vad en tidning vågar säga om sig själv och sina ägare kan ju ses som måttet
antingen på ett djuprotat redaktionellt självförtroende - eller på ren, självlysande
illgrön panik. Jag vet inget om DN:s internpolitik (har pratat med Jonas Thente på
telefon en gång, det är i stort sett allt) men i det här fallet lutar jag nog åt det senare.
Om man jämför med Guardian, till exempel, så är DN i alla fall rätt frispråkig i det här
fallet. Alla vet att Guardians framtid på lång sikt står och faller med övergången
till Le Monde-formatet (satt till 13 eller 14 september, enligt senaste budet): men
det är katter och het gröt hela vägen om det i deras mediebilaga, never mind deras
ledar- och debattsidor. Bara DN nu inte begår misstaget att försöka balansera med
ett "svar" från Bonniers. Waste of space.

PS: AB skriver idag om japanen som åt 49 korvar med bröd på 12 minuter. Disgusting
är inte ordet. Korv med bröd ska behandlas med respekt. Ordet är i stället scurrilous:
plumpt, oanständigt, rått.

Jag kommer ihåg precis den dag jag lärde mig ordet scurrilous. Det brukade finnas en
kille som hade ett marknadsstånd fullt med Elvisgrejer på Earlham Street i Covent
Garden. Inte långt efter att Elvis dött publicerade några av hans gamla påhängare
en milt skandalös bok om the hand that had fed them for all those years, så jag gick
och frågade killen på Earlham Street om han hade den. Han tittade på mig ungefär
som påven skulle tittat på en om man frågat hur frun och barna mådde. En äcklad min,
tittade snabbt på mig och sa, "Scurrilous rubbish..." och vände sedan ryggen åt mig.
Och som så ofta med ord så fattar man omedelbart vad det betyder, trots att man inte
stött på det det förut: man hör det på ljudet, man ser det på minen, man känner det
i luften.

PPS: Å andra sidan så ser man på bilden att det rör sig om Nathan's hot dogs. Det gör
det nästan ännu värre, för Nathan's är faktiskt rätt goda. Inte toppklass kanske, men
rätt goda.

Måndag 22 augusti 2005 - : - Pristävlingssvar, och andra konstigheter

Tretusen läsare och inte en enda som vet svaret på frågan "Vad är huvudstaden i
Tjeckoslovakien?"... Pathetic. Svaret är naturligtvis Oslo.

Majoriteten av svenska folket: Javisst fan, nu ser jag! Den var rolig...

Visst var den. En del trodde det var en kuggfråga och upplyste mig om den stor-
politiska utvecklingen i östeuropa sedan 1989, men det gav tyvärr inga poäng. Så
det färglagda, signerade fotot finns kvar att vinna - nästa gång!

Majoriteten av svenska folket: Kul.

Hur som haver: igår söndag var antalet hits på Pressylta i alla fall tillbaka på normala
nivåer, drygt femtio. Pust. Vad kan de där idiotsiffrorna från i lördags ha berott på?
Det kanske var nån bot-liknande sak, nån slags sökmotorworm som fick ett psykiskt
sammanbrott. Eller nån slags webb-version av flash mobbing, det där dom höll på
med för nåt år sen, när hundratals människor på en given signal samlades i en skoaffär
med en hopvikt Svenska Dagbladet under armen. Eller var det en båtlast asylsökande,
som tog sig en snabb titt på Pressylta och bestämde sig för att de lika gärna kunde åka
hem igen? Eller nu vet jag: det var en förtrupp ur Kommando Loreena McKennitt casing
the joint, liksom, innan dom kommer tillbaka och bombar skiten ur oss! Jag tror jag får
uppfinna nån form av legitimation man måste använda innan man får komma in på
Pressylta. Jag återkommer om detta.

PS: Lite teknikhörna: Joe (son och arving) var över igår eftermiddag för att kolla matchen
och äta revbensspjäll. Han sa att det ska finnas en 'java applet' som man kan lägga upp
på sin hemsida och som funkar på det viset att man kan se vem/varifrån folk har besökt
ens hemsida. Är det nån som känner till mer om detta? Var man kan få tag på den? Hur
den funkar? Maila i så fall gärna.

Söndag 21 augusti 2005 - : - Invasion!

Gillar inte att prata om interna angelägenheter, som om det här vore en blogg
eller nåt, men nu har något konstigt hänt. Enligt de bandbreddsrapporter som
regelbundet dimper ner i rotsystemet på min webbplats så får Pressylta dagligen
omkring 50-60 hits, ibland upp emot 80. Jättetrevligt, tycker jag. En liten trogen,
högt kvalificerad, välklädd och fräsch läsekrets. Precis vad jag var ute efter.

Men så igår, plötsligt: tretusen! Eller närmare bestämt 2915 hits...!

Who are all you people?! Go away. You don't belong here.

Vad kommer detta sig? Är det nån av mina trogna läsare som pratat bredvid mun?
Fan, jag hade ju tänkt att detta skulle bli lite kult, inte nån jävla massunderhållning.
Very disappointing. Om det är nån som kan förklara det här mysteriet, så maila gärna.

Lördag 20 augusti 2005 - : - *PRISTÄVLING NUMMER 2*

Samma regler som förut, men med en något kortare frist, så det blir lite mer
helgpyssel över det hela: svar före 00.01hrs måndag 22 augusti 2005 till
mannensom@powrd.demon.co.uk. Priset den här gången blir - ett färglagt
signerat foto!

Majoriteten av svenska folket: Kanon...

Här är alltså frågan:

VAD ÄR HUVUDSTADEN I TJECKOSLOVAKIEN?

Fredag 19 augusti 2005 - : - Om Gudrun vill och byxorna håller...

...så kraschar inte min maskin förrän jag hittat nån som har Norton Utilities för
Mac (OS9.0.4). Jakten fortsätter.

...så kommer, som planerat, den andra pristävlingen i morgon lördag.

...så blir det nästa vecka premiär på en ny Pressylta-serie: BFJOBSOC, eller:
"Berömda författare, journalister och bloggare skriver om charkvaror". Hur skulle
till exempel Malte Persson närma sig ämnet "Bullens Pilsnerkorv: kokt, eller
direkt ur burken?"; eller Mats Hård om ämnet "Chorizon - det falska löftet";
eller Viggo Cavling om "Bratwurst"? Wait and see...

Torsdag 18 augusti 2005 - : - Eeeeeeeek!

Det här är inte en pristävlingsfråga, det här är allvar. Är det nån som vet var i
helvete jag har lagt min Norton-CD? Maila i så fall omedelbart. Har vänt uppåner
på hela huset. Står inför snar HD-katastrof. Är det nån som vet vad en 'Volume
Bit Map' är, och varför den nödvändigtvis ska jävlas med mig just nu? Om ni
inget hör på några dar, ring ambulansen, eller läs Eva Ström, eller nåt.

Onsdag 17 augusti 2005 - : - Åppinjon: subst., en åsikt om en svamp

Nej, det räcker liksom inte med att säga, som jag gjorde häromdan, att "ju fler
åsikter som blir uttryckta desto mer samma blir dom" och sedan bara drämma
till med "[här kan man fylla i anledningarna, det finns hur många som helst,
välj själv]"...

Vad gäller utpräglat monologiska kulturer som den svenska så tror jag det inte
bara handlar om ett väletablerat konsensus som finner multiplicerande - eller
metastaserande - uttryck i åsiktsindustrin på bloggar, kultursidor, osv osv. Det
handlar mer specifikt om ett manufactured, internaliserat och defensivt konsensus.

[För övrigt, och lite tillspetsat, men ändå: ett av de bästa sätten att ta temperaturen
på ett lands politiska/kulturella konsensus är enligt min erfarenhet att läsa dess
skolböcker för högstadiet, dvs. i princip det som 13-16-åringar får lära sig i historia,
samhällskunskap, geografi, naturvetenskap, osv.]

Den svenska åsiktindustrin har alltså som sin huvudsakliga uppgift, inte i första
hand att producera intressanta/kontroversiella åsikter, utan att förhålla sig till
konsensus; att mer eller mindre framgångsrikt etablera en position visavi den
kulturellt överenskomna katalogen av värderingar, uppfattningar, prioriteringar, osv.
The rest is, essentially, silence - because it is consent. Allt och alla tillhör monologen,
inklusive (eller snarare särskilt) de som utger sig för vara dissidenter från monologen:
käringen-mot-strömmen är ju den enda som kan stå fast mot det heraklitiska flödet:
hon simmar förtvivlat motströms, men rör sig aldrig ur fläcken. Tänk efter: vad är
egentligen mer förutsägbart än en professionell kontroversialist? (Ni kan nog
namnen bättre än jag kan: Jan Guillou? Linda Skugge? Arne Weise? I dunno).

Men ett monologiskt konsensus blir förr eller senare också sårbart. En monolog
förvandlas lätt till 'a defensive posture': mer och mer döv för vad den själv faktiskt
säger, mer och mer lagd att tabuförklara, att begå kategorifel, att bli självmotsägande,
att inte se skogen. Det är för övrigt också vid detta stadium som den defensiva
vokabulären blir mer och mer framträdande i det offentliga samtalet: vi ska "värna
om", vi ska "slå vakt om", vi ska "slå larm", etc. etc.

Den svenska narkotikadebatten är för mig paradexemplet. Det är i mina ögon
helt och hållet - och i bokstavlig mening - otroligt att något sådant får förekomma
som Copyriot skrev om "polisstaten Gotland" häromdan, dvs. ett totalt (och totalitärt)
åsidosättande av nästan allt det som själva konsensus vilar på: forsknings- och
vetenskapsideal; medmänsklighet, tolerans och realism; att öppna-upp i stället för
att stänga-ner; samtal i stället för ukaser; hjälp i stället för fördömande; vårdare
i stället för poliser; osv osv. Jo, jag vet att det finns modiga människor i Sverige
som har tagit till orda mot Hasselafascismen i dess olika varianter. Men varför sitter
Hassela/nolltoleransen fortfarande tryggt kvar i centrum av ett svenskt narkotika-
konsensus, fortfarande huvudtemat i den svenska narkotikamonologen, när det är
en sådan brutal contradiction-in-terms, ett så direkt förnekande av allt det vi säger
oss konsensualisera om?

Monologen kräver sina deltagare, ju fler desto bättre, så låt oss blogga på bara. Men
den kräver också sitt tribut.

Tisdag 16 augusti 2005 - : - Pristävlingen: "resultat"...

Gissa hur många svar det har kommit på pristävlingen...

Majoriteten av svenska folket: Nåt dussin...?

Nej.

Majoriteten av svenska folket: Ett par hundra...?

Nej. Ett.

Inte noll, inte två, inte tre. ETT STYCK SVAR... Snacka om gratitude, alltså... Här
bjussar man på förstklassigt journalistiskt material, polerade smycken ur ens
erfarenhetsskatt, vokabulära excerciser, läckra charktips, filosofiska nötter - och
vad är tacken...? En explosion av likgiltighet! Well - thank - you - VERY - MUCH!!!

Men jag är inte den som surar, o nej. Frågan var alltså: "Om en man säger något
i ett rum där det inte finns några kvinnor, har han då ändå fel?" Det vinnande svaret
har en lätt melankolisk prägel, tycks det mig:

"Ja, därför att han är man. Men han kommer aldrig att inse det".

Och det riktigt fina i kråksången är att vinnaren-by-default är Håkan Lindgren -
The Loser is The Winner! (Det där har ju lite av Bergspredikan över sig... Eller är det
'The Times They Are A-Changin' jag tänker på...?)

Hur som helst, det signerade fotot är på väg, as we speak. Gratulerar, Håkan!

Nästa pristävling kommer nu på lördag och testar geografiska kunskaper. Men den
här gången får ni fanimej skärpa er en aning: min målsättning är nämligen att
fördubbla antalet svar till två.

Söndag 14 augusti 2005 - : - Åppinjoner

Håkan Lindgrens genomgång av kultursidorna sedan anno dazumal är som sagt
väldigt givande och tänkvärd. Jag tillbringade en avsevärd del av år 1998 med att
plöja igenom svenska dagstidningar från 20-30-40-talen och vad som i förstone
slår en, som Håkan påpekar, är naturligtvis blotta frånvaron av en kulturdel, eller
ens en kultursida. Inte sällan hittar man t.ex. bokrecensioner på samma sida som
dödsannonserna, vilket kan vara en rätt bra idé, faktiskt [your own jokes here]. Det
andra som slår en (eller i alla fall slog mig) är den relativa bristen på åsikter, på
opinionsmångleri, på tyckeri. Visst förekom det debatter och åsiktsutbyten, jo jo,
men jämfört med idag: inte på långa vägar lika mycket. Det är kanske därför det
känns så uppfriskande att läsa tidningar från den tiden, det ger en fräschhet och
oförutsägbarhet åt det hela. Problemet med åsikter - som ju bloggandet visat med
all önskvärd tydlighet - är att alla åsikterna är så jävla samma, och ju fler åsikter
som blir uttryckta desto mer samma blir dom [här kan man fylla i anledningarna,
det finns hur många som helst, välj själv]. I alla fall: jag har börjat movera i riktning
mot åsikten (see what I mean?!) att åsikter är som att vara religiös eller att peta sig
i näsan: feel free, men behåll det för dig själv. Alltså: jag ska härifrån göra ett
allvarligt försök att undvika åsikter på Pressylta. Det kommer väl inte att lyckas
till hundra procent, då och då kommer jag nog bli tvungen att ta ett smygbloss
bakom skjulet, men jag ska verkligen lägga manken till. Wish me luck

Dagens rätt-ska-vara-rätt: hemma hos Malte för några dar sedan påstod jag att
Cavefors' RAF-Texte hade fått rosa omslag med titeln 'Kärlek med förhinder'. Det
hade den inte alls, säger Bo C. i ett mail:

Godmorgon mannensomminnsfel!

Nänänä, omslagetspappret/och därmed färgen, är GULT, antikgult eller vad man
kallar det. Texten och bilden är i rött. Per A. Rosenberg Kärlek med förhinder.

Jag har fortfarande några exemplar kvar. Till försäljning...

Kom hit och titta!

Och titta kan man tydligen göra på Bokbörsen här.

Lördag 13 augusti 2005 - : - *PRISTÄVLING!*

Premiär alltså för Pressyltas allra första pristävling. Och priset? Inget mindre än
ett signerat foto på yours truly!

Majoriteten av svenska folket: På dig...?!

Jäpp.

Majoriteten av svenska folket: [förbluffad tystnad]

Nå, hur som helst, den första pristävlingsfrågan är lite grand av en filosofisk nöt
för er att knäcka, så tänk till ordentligt:

OM EN MAN SÄGER NÅGOT I ETT RUM DÄR DET INTE FINNS NÅGRA KVINNOR,
HAR HAN DÅ ÄNDÅ FEL?

Ditt svar måste börja med "Ja/Nej, därför att...", dvs. med motivering, annars
godkänns det inte. Maila det till mannensom@powrd.demon.co.uk (med "pristävling"
i subjectrutan) före 00.01hrs tisdag 16 augusti 2005. Det första rätta svaret vinner
inte bara det signerade fotot, utan får även ett hedersomnämnande här på Pressylta.

Lycka till!

Fredag 12 augusti 2005 - :- Dom som tigger om det

Det sitter en tiggare utanför tunnelbanestationen som jag bekymrar mig en hel
del för. Inte så mycket just för att han är tiggare, utan för att han inte tycks ha
fattat vad tiggandet går ut på. Han kan nämligen inte hantera sin besvikelse.
Varje gång det går förbi någon som inte ger honom en peng tar han det som en
fruktansvärd förolämpning. Han blir så upprörd att han bara får ur sig ett drypande
sarkastiskt "Well - thank - you - VERY - MUCH!!!" som sedan sitter som en
anklagande logga i ryggen på en, hela vägen hem.

Det är klart man känner sig taskig. Men samtidigt undrar man ju hur han kommer
att klara av tiggandet om han blir så oerhört besviken, så traumatiserad, varje
gång det går förbi en snål människa. För om det är något som karaktäriserar
tiggandet - tiggandets "själ" får man väl säga - så är det ju att en hemskt massa
snåla människor går förbi. Om man ska vara tiggare så är ju snåla människor
regel snarare än undantag, måste vara det, annars skulle man ju inte behövt tigga.
Eller i alla fall inte behövt tigga så särskilt länge, kanske bara ett par timmar på
morgonen, eller ett snabbt kvällsskift.

Det är inte att vara hårdhjärtad och inhuman att konstatera att vi har vissa
förväntningar på våra tiggare. Alan Bennett skrev en gång om hur besynnerligt
störande det är att killen som sitter utanför Marks & Spencer i Camden Town
brukar läsa tidningen medan han tigger. Hur kan man vara tiggare om man har
uppmärksamheten på annat håll? Vi kräver hans oavvända blick, förväntansfull
och illusionslös på samma gång. Det är ju vi som ska ha uppmärksamheten på
annat håll, inte han.

Förväntningarna vi har på tiggaren kommer förstås ur en vältummad historiskt-
litterär trop: om syskonparet medlidande och förakt. Tiggaren - och givaren - är
problematiska figurer inbegripna i ett problematiskt spel: en central metafor hos
Shakespeare, hos Nietzsche, hos Brecht, och många andra. "När den medlidsamme
böjer sig ner / för att ge en allmosa / är han full av förakt / han hycklar rörelse
för att skydda sina rikedomar / och med sin gåva ger han tiggaren / bara en spark",
säger markisen i Marat/Sade. Det är denna delikata balans i spelet som inte får
störas. Givaren fuskar när han ger för mycket, eller av någon pervers princip aldrig
ger. Tiggaren vid tunnelbanan fuskar när han blir så överdrivet ledsen, eller är så
överdrivet ointresserad som tidningsläsaren. Att tiggare ska spela enligt reglerna
är väl det minsta man har rätt att vänta sig för sin femtiöring.

Och till de av er som tiggt om en förhandstitt på morgondagens pristävlingsfråga -
och det inkluderar dig också, Horace - så har jag bara en sak att säga: jag låter
mig inte mutas! Därmed basta.

Torsdag 11 augusti 2005 - : - En värld håller andan...

...inför Pressyltas första pristävling! Premiär nu på lördag! Tävla och vinn!

Onsdag 10 augusti 2005 - : - "Strictly embargoed until 00.01hrs. 10.08.05..."

Står det här... Men jag är så sjuttsingen busig att jag lägger upp det här ett flertal
minuter före 00.01hrs. Up the revolution, eh, guys? Det är alltså ett press release
från Oxford Dictionary of English (revised 2nd edition, singelvolymen) som alltid
garanterar OUP en massa coverage därför att de inkluderar ett antal "nya" ord
och uttryck: dvs. sådan slang, jargong, osv, som visat sig "varaktigare" än andra
och därför får lov att begravas under högtidliga förhållanden i pappersordboken.
Det är ett slags imprimatur som tar ungefär lika länge att etablera som det tar
Aftonbladets webbsidor att ladda fram, dvs. evigheter. Det rör sig här om cirka
150 nya ord & uttryck, och dom allra flesta är ungefär lika gamla som jag är:
nanoscale som adjektiv; Jheri cut vet jag ingen som säger, eller har på sig,
längre; lush som 'very good' är ungefär lika aktuellt som Jamie Olivers 'pukka'
(hösten 1999, ungefär); word som 'exclamation to express agreement or
affirmation' - not anymore, pal... Bland dom nya som jag inte kände till finns
förstås ett par salta lakrits: clueful som motsats till 'clueless' är jävligt bra; och
flehmen: 'noun a behavioural response found in many male mammals when
they detect particular smells from females, characterised by a curling of the
upper lip and a raising of the head'. Jag vet precis vad dom menar: Marie-Louise
Olsson, Högsbohöjd, april 1966... Vilka tider.

Söndag 7 augusti 2005 - : - Såpan fortsätter...

Igår kom Michael Posners artikel i Toronto Globe & Mail om Niema/Loreena-
sagan. Enligt uppgift har den blivit kraftigt beskuren så att den nu bara är ett
rakt-uppåner-reportage; Posner lär vara rasande. Ho hum...

Lördag 6 augusti 2005 - : - 'The third world war has already started'

Tillbaka till de riktiga krigen... En ~~utomordentligt~~ [fan, ibland låter man
ju som Lars Gustafsson...] grymt intressant artikel av Philip Ball i Guardian
Life: "A recent analysis of the casualty statistics of global terrorism shows
they follow the pattern previously observed for conventional conflicts ranging
from small local skirmishes to the second world war." Hur man logaritmiskt
bevisar tredje världskrigets existens. What if someone started a war and
nobody noticed? Länkarna längst ner i artikeln är också värda att följa.

(20 september: Hello, Quinlan Road, and welcome. I can see you're
trying to render the two postings below into English. I'm not sure I
like the idea of having my immortal words mangled in one of those
Babel machines. But I could translate them for you myself (for a
small fee, obviously). If so, do mail me at mannensom@powrd.demon.co.uk.

Fredag 5 augusti 2005 - : - Sort-of-Star Wars II

[Prequel finns i inlägget från onsdag 3 augusti nedan]

Nå, när så Niemas bok ligger klar och börjar säljas (mest över nätet) för
någon dryg månad sedan, så blir det naturligtvis en massa hejsantjosan
i Loreenalägret. "Jag kan stoppa den där boken på en minut," ska Loreena
allegedly ha sagt [allegedly är ett ord som kommer att dyka upp titt som
tätt i den här texten; just ignore it]. Och hon ska allegedly ha sagt att
Niemas vänner tagit avstånd från hennes agerande (jag kan ju inte svara för
alla, men de flesta av oss var bara mer eller mindre tveksamma om det
kloka i att publicera, och måna om att Niema och Tim inte skulle hamna
i ännu en långvarig rättegång). Hur som helst, advokater började skicka
en massa brev till varandra, och till Niema, och hon till dom, fram och
tillbaka, men inget definitivt hände.

Vid det här laget hade Loreena ännu inte läst boken. Det hade inte heller
särskilt många av de av hennes beundrare som flockas på en chatline som
heter Old-Ways på Yahoo. Men det hindrade förstås inte att de fällde en
massa omdömen om både boken och om Niemas motiv för att skriva den.
I sitt första uttalande på Old-Ways skriver Loreena bl.a. att hon "will assert
that the publishing of [the book] is in breach of the confidentiality agreement
Ms. Ash signed as an employee of Quinlan Road" (QR är Loreenas management-
bolag; men notera verbet i: "is in breach...").

Så för ett par veckor sedan kommer Loreena tillbaka med ett nytt
uttalande på samma forum. Nu har hon läst boken, och säger bl.a. att
"The legal advice that I have received is that [Niema] may have breached
that agreement in addition to perhaps having made defamatory comments".
Notera alltså "may have..." och "perhaps having made..." - det är en jävla
skillnad det, konstapeln: varenda förstaårs juridikstudent vet ju att antingen
är något in-breach/ärekränkande eller också är det det inte. Det visar sig
också att Loreena var i London i samma veva, bland annat (allegedly) för
överläggningar med sina advokater, och allegedly ska hon ha åkt tillbaka
till Kanada störtförbannad. Det är ju inte utan att man undrar varför...

Det kan också ha sin betydelse Loreena avslutade sitt uttalande på Old-Ways
med följande: "I am happy to hear there are those who feel that this subject
has fairly exhausted itself. Out of respect for the love of life, and all things
precious, including our collective dignity, I for one would love to see this e-mail
list return to more life affirming subjects". Notera det där luriga "I for one would
love to see"... Det är inte en önskan, det är en order: the subject is now closed.
Fast på ett väldigt livsbejakande sätt.

Och i nuläget verkar det faktiskt som om en "preciös" tystnad har lägrat sig
över saken, även i rättslig mening. För det första: ju längre boken har funnits
i the public domain desto mindre benägen blir en rättsinstans att bevilja en
injunction; och om Loreena anser sig ha tid att kommentera boken på nätet
så hade hon sannerligen haft tid att lämna in en ansökan om en injunction.
Kan man ju tycka.

För det andra: om man ska spekulera om vad advokaterna kan ha sagt till
Loreena så är det väl inte otänkbart att dom påminde henne om det här med
'the oxygen of publicity' (det som Thatcher ville neka Sinn Fein på 1980-talet).
Vad de i stället kan ha sagt är i princip: ignore it and it will go away. Och det
är väl i så fall en inte alldeles riskfri strategi det heller, men den är ju avsevärt
bättre ur Loreenas synvinkel än att bjuda på kalas och lägga hela schabraket
på de kanadensiska skvallersidorna. [Men: det ska tydligen komma en artikel
om hela historien i Toronto Globe & Mail endera dagen, men vinklad-hur? det
vet ingen; i kanadensiska medier är Loreena ungefär som Astrid Lindgren i
de svenska: ingen skugga får falla därpå...]

Om så är fallet, dvs. om det inte blir något rättsligt efterspel, så kan man ju
fråga sig vem som vunnit och vem som förlorat. Ytligt sett kan ju Niema - och
kanske tryckfriheten - ses som vinnaren, och Loreena förloraren. Det är ju
om inte annat anmärkningsvärt att Loreena uppenbart inte ens kan använda
sig av Englands barocka förtalslagar, lagar som praktiskt taget är skräddarsydda
för att ta till vara kärandens intressen, särskilt rika sådana. Varför det skulle
vara så är svårare att reda ut, men jag tror helt enkelt det beror på att boken
i strikt mening faktiskt inte innehåller något förtal.

Men situationen är ju också mer komplicerad än så. Vinnare och förlorare är
inte vad den här minisåpan egentligen handlade om. Niema har fått skriva av sig
allt det som hände under några traumatiska år, och det är ju bra. Loreena har
förhoppningsvis insett att man inte kan bete sig hur som helst med människor
och sedan förvänta sig en respektfull tystnad om det. Och det är ju också bra.
Har vi därmed blivit så mycket klokare än vi var förut? Maybe yes, maybe no.
Tre saker står i alla fall klara för mig:

• Bli aldrig kändis. Risken för att också bli ett arsel är alldeles för stor.

• Gå aldrig på det här med peace, love & understanding. Hippisar kan vara några
av de mest hänsynslösa, money-grabbing, cyniska människor man kan tänka sig.

• Om du funderar på att skriva en bok som Niemas: get a Philadelphia lawyer.

Torsdag 4 augusti 2005 - : - Uppföljare...

...till inlägget 'Hur man mörkar obehagliga fakta' från 26 juli. Richard Norton-
Taylor skriver i Guardian idag om ett s.k. Special Reconnaissance Regiment,
som ska ha varit inblandade i dödsskjutningen av De Menezes på Stockwell-
stationen. Men det verkar ännu oklart exakt hur de var inblandade: en av
R N-T:s källor säger 'low level surveillance', vilket inte precis är någonting
man kallar in ett elitförband för att syssla med. Något annat som stirrar en i
ansiktet är ju det faktum att polisen inte har några "regementen".

Onsdag 3 augusti 2005 - : - Sort-of-Star Wars I

Jo, alltså. Jag tänkte skriva något om det bubblande ordkriget mellan
Loreena McKennitt och Niema Ash, dels därför att det (kanske) har ett
visst intresse ur medie- och tryckfrihetssynpynkt och dels därför att
det förhoppningsvis alltid retar någon vilsen Loreena-fan som hittat in
på Pressylta (Welcome to quality, my friend...).

En intressedeklaration först: jag har känt samtliga medverkande i många år
och det innebär naturligtvis att min distans till hela historien kanske inte är
vad den borde vara. Å andra sidan kanske distans i sig skulle gjort historien
avsevärt mindre intressant än den nu förefaller mig... För det här handlar
milt uttryckt inte om mediesfärens övre skikt; det utspelar sig definitivt på
parnassens nedre slänter, believe me. Och det är heller ingen särskilt
uppbyggelig historia, det kan jag hålla med om. Men å andra sidan: vem
har sagt att tillvaron bara ska vara krusbär och sommarlov och allsång
på Skansen...?

Bakgrund och dramatis personae: Loreena McKennitt är en kanadensisk
musiker och sångare i vad-ska-man-kalla-det... folky/New Age/Enya-
branschen. Det är inte min bag, precis (jag föredrar Mungo Jerry) men
Loreena har utan tvekan sina beundrare lite varstans. Niema Ash lärde
känna henne under tidigt 80-tal, långt innan Loreenas karriär hade börjat
lyfta. De blev nära vänner, och när berömmelsen kom började Niema
och (hennes man) Tim så småningom jobba för Loreena: dom höll framför
allt i merchandise-sidan under turnéerna.

Hur som helst, det gick som det gick. Loreena började få kändishallisar,
det blev en massa hissy fits och stampande med foten och nu-gör-ni-som-
jag-säger, bla bla bla. Resultat: vänskap slut + plus en flerårig och bitter
och outrageous rättssak (om pengar...), som efter många om och men
löste sig. Pust. I det läget bestämmer sig då Niema för att skriva en bok
om alltihop: om Loreena, om kraschad vänskap, om rättssaken, alltihop.
(Läs mer om boken på Niemas website, länk ovan). Uttrycket "asking for
trouble" täcker alltså inte på långa vägar reaktionen bland oss andra.

Till saken hör nämligen att Niema hade skrivit på ett 'Confidentiality Agreement'
("CA" i forts.) med Loreena, som ju inte är ovanligt i såna här sammanhang.
Och det här är en av de intressanta aspekterna, för det har i olika rättsfall
visat sig att CA's ofta har ett inbyggt konstruktionsfel: ju mer drakoniska
de är desto större är chansen att de strider mot yttrandefriheten. De är för
det mesta fruktansvärt komplicerade dokument, och jag är sannerligen
inte någon kontraktsjurist, men det som Niema skrev på syns mig helt och
hållet oacceptabelt från den synpunkten.

Inte bara det, Loreena står (vad jag kan se) inför ytterligare tre stycken problem
vad gäller detta CA: (1) Niema skrev på det en lång period efter det att hon
slutat arbeta för Loreena, vilket ger det en retroaktiv prägel som gör det än
mer problematiskt att använda rättsligt; (2) CA:et formulerades och skrevs på
- och är juridiskt applicerbart - i provinsen Ontario i Kanada; och Niema har
gett ut sin bok i Storbritannien, vilket innebär att advokater där och advokater
här verkar påtagligt ovilliga att börja rota i det.

Och inte minst (3): Beckham-prejudikatet. Beckham hade alltså prasslat med
nån barnflicka, som hade skrivit på ett CA, men som trots det säljer storyn till
News of the World (detta är väl något år sedan). Dagarna innan NoW ska
publicera artikeln ansöker Beckham om en 'injunction', alltså i princip ett
publiceringsförbud, baserat på det underskrivna CA:et. Men rätten nekar honom
detta, på grundval av att barnflickans avslöjanden hade ett 'allmänintresse'
(det är ett beslut som med visst fog har kritiserats av mediejurister och andra,
men: what's done's done). Varför det hade allmänintresse var, enligt domen,
därför att avslöjandena gav en helt annat bild av Beckham och hans familjeliv
än den han medvetet och avsiktligt konstruerat för det offentliga rampljuset:
god make och far, familjeharmoni, etc etc. Då menar Niema, och hon är inte
ensam om det, att detta är ett motsvarande fall (om än i betydligt blygsammare
skala...): Loreena har medvetet och avsiktligt konstruerat en självbild för det
offentliga rampljuset (för ett smakprov, läs lite grand av the hippie mush på
hennes hemsida...) för vilken Niemas bok utgör en motbild som har ett allmänt
intresse (eller rättare sagt: vissa avsnitt av boken, för den är långt ifrån något
yxjobb på Loreena).

Beckham-prejudikatet säger med andra ord att privatlivet bara är värt en
begränsad helgd om detta privatliv i sig blivit en integrerad del av ens offentliga
persona, t.ex. i form av de moraliska värderingar och annat som man säger sig
efterleva. (Hypocrisy will out, kan man väl säga.) Vilket man, enligt rätten, kan
argumentera i Beckhamfallet. Huruvida rätten skulle acceptera något sådant i
Loreenafallet är förstås en annan femma, men det är också tveksamt om det
nånsin kommer att gå så långt, inte minst därför att det alldeles för sent att
nu ansöka om en injunction, det ska man göra före publicering: jag ska också
återkomma till detta.

Hur som helst, jag är själv lite tvehågsen om just den här aspekten av historien.
Att publicera uppgifter om någons privatliv mot vederbörandes vilja är något
som ger mig iskalla kårar, för jag har själv en gång stoppat mer än en tå i
dessa etiskt grumliga vatten (se texten 'Om privatliv, etik och Gustaf Ericssons
döttrar'). Men jag kan samtidigt skriva under på att Loreenas agerande under
de senaste åren alltför ofta varit fullkomligt oacceptabelt och att det sannerligen
inte finns någon anledning att tiga still bara för att någon har en massa pengar
och en massa lydiga fans bakom sig. Så det är i denna kluvna anda (suck...)
som vi nu lämnar historien för ett tag och återkommer längre fram.

Nästa avsnitt: The Empire Strikes Back, sort of.

Tisdag 2 augusti 2005 - : - There's a time and a place for everything

Något av det bästa som skrivits, hittills, om Londonbombningarna är Jonathan
Rabans essä i Independent i söndags, "Jihad on the High Street". Nu är dom
så taskiga att man måste betala £1 för att läsa hela artikeln på nätet, men om
du känner för att göra det, så gör det. Hur som helst, vad Raban bland annat
gör är att specificera den plats där den "brittiskfödde", "clean skin"-bombaren
kommer ifrån: hans geografiska och sociala locus. Raban metonymiserar den
platsen som Streatham Hill i södra London, där flera av dem också bodde, men
som går att multiplicera i tusen andra platser runt landet, Leeds inberäknat:
en något förfallen High Street. Det är ingen slum, så långt har det inte gått,
men den måste göra sitt yttersta för att inte förfalla mer än så här. Husen som
kantar den är en osalig blandning av viktorianskt, av 20-tal och 60-tal. Där
finns alltid en hämtkines som stängt ner och blivit 'boarded up', och så öppnar
den igen som telefon- och internetcafé, och så stänger den igen, och öppnar
igen som minicabkontor. Det är skitigt på trottoaren; folk tittar varandra
inte i ögonen om man inte måste; ett gäng hoodies cyklar slalom i biltrafiken;
tre somalier står och pratar, en gammal tant står och väntar, två poliser kommer
släntrande; det har börjat duggregna. Det är de platser dit det vi vanligtvis
kallar "politik" aldrig når.

Vad som däremot är gratis läsning är den alltid splendido George Monbiot (varje
tisdag i Guardian): idag om kärnvapenupprustningen.

Måndag 1 augusti 2005 - : - Was gibt's?

Majoriteten av svenska folket: Så vad kommer att utspela sig här
på Pressylta under augusti?

Bra fråga. Höstplanerna för Pressylta har en hel del att bjuda på för den kräsne
läsaren. Jag kommer att köra en oregelbunden serie intervjuer med tongivande
krafter inom press, media och processed meats. Och det är inte otänkbart att
jag lanserar en pristävling - håll korpgluggarna öppna! Det kommer några
inside-dope-rapporter om ett bubblande - och principiellt rätt intressant - mediekrig
mellan New Age-talibanen Loreena McKennitt och The Purple Bombshell Niema Ash.
Och, på allmän begäran, mer av de gamla favoriterna: vokabulära övningar,
suveräna vitsar, brutala påhopp på både skyldiga och oskyldiga, roliga rubriker
från Svenska Dagbladet, charktips för Londonresenärer - and much, much more!

Kom ihåg: "Pressylta Redux - If you lived here you'd be home now!"