Gunnar Pettersson: PRESSYLTA REDUX

Arkiv: april 2008

Onsdag 30 april 2008 - : - Knark-Nytt

Albert L.S.D. Hoffman är död... Have a good trip, man.

Det vanligaste vansinnet med droger är sällan förknippat med drogerna själva utan

med lagstiftningen som omger dem. Här över är en panikslagen labourregering än en

gång i färd med att omklassificera marijuana från C-drog till B-drog, tvärt emot

vetenskaplig konsensus, attitydundersökningar och sunt förnuft. Läs gärna den kloke

Simon Jenkins idag om hela det sorgliga spektaklet

Tisdag 29 april 2008 (2) - : - Kärlek och revolution

Vi tar en sista (for now) sväng om Kuba. Nån dumbfuck på Gudmundssons kommentars-

fält skrev så här igår: ”Tänk dig samme Gunnar med Pressylta komma hem från ett

besök i Sydafrika si så där 1975 och skriva att man inte ska hänga upp sig på Apart-

heidpolitiken för vem kan inte lägga mäke till rytmen, dansen, energin hos den svarta

befolkningen...”.

Åtalbar ärekränkning, omotiverade rasistanklagelser, gravt bristfälliga läskunskaper -

all in one less-than-attractive package... Säga vad man vill om kommentarsfunktioner,

men visst kan det vara en långsiktig samhällelig fördel att imbecillerna förr eller senare

inte kan låta bli att ge sig till känna, ungefär som med de växande DNA-databaserna.

We know where you live.

Men vår väns kommentar råkar ju också vara en slags pekboksversion av dom argument

som vi reste mot Paul Simons ”Graceland” när det begav sig. Jag är nu villig att tillstå,

inte att jag hade helt fel i frågan, men att jag sannerligen inte hade helt rätt heller. Det

var ett viktigt, genompolitiskt, grymt vältajmat ögonblick när det albumet kom ut, vilket

många svarta sydafrikaner både då och senare försökte förklara för oss.

Tyvärr har det helt gått vår vän förbi att den politiska verkligheten i samhällen som

dessa per definition är ohyggligt komplicerad; och att man som turist i diktaturerna

ständigt måste vara beredd på att hålla minst två synbarligt motstridiga saker i huvudet

på samma gång.

Man kan ta ett rätt läckert (musikaliskt) exempel från just Kuba. Bland det första

man hör när man öppnar fönstret på morgonen är nån trío runt hörnet som spelar

en kärlekssång. Den kubanska musiken (men vi pratar ju också om latinamerikansk

musik allmänt) har som bekant en enorm uppsjö kärlekssånger: det är grundtemat,

utgångspunkten, the lowdown.

Men utmärkande för just Kuba, fick jag en gång förklarat för mig, är att kärlekssångerna

kommit att bli utlopp för en stor del av den uppdämda politiska ilska, fantasirikedom,

passion, humor som normalt funtade människor går och bär på i repressiva samhällen -

så till den milda grad att sångerna ofta får något allegoriskt över sig, till och med gamla

sänglakan som ”Sabor a mi”, ”Tu eres mi destino”, ”Como fue”. De är alltså själva

motsatsen till eskapism: romansen som politisk handling, kärleken som motstånd, och

själva kärlekssångerna som ett slags kodade offentliga samtal.

Precis som man måste ha ögonen öppna för polisstaten i alla dess manifestationer,

så är det också en bra idé att öppna öronen för dom som sjunger i den. Det var bara

det jag menade.

Tisdag 29 april 2008 - : - Venceremos otra vez...

Jag avskyr att störa Gudmundsson i den välbehövliga sömnen efter långresan, men

han har varit vänlig nog att svara på min kommentar från igår (se ”Uppsamling” på

hans blogg) så jag tycker det kräver ett litet genmäle.

Och för alla dom knattar, fnattar och tjattar som går och idisslar på Gudmundssons

kommentarsfält kommer det kanske som en besvikelse att jag inte har några större

invändningar mot vad han säger. Gudmundssons huvudsakliga uppdrag, syns det mig

nu, gick ut på att studera och rapportera om den kubanska ekonomin, främst på

mikronivå, och därav försöka dra slutsatser om det kommunistiska systemets lämplighet

för folkförsörjning och allmänt välstånd.

Jag har två snabba iakttagelser om detta: för det första att den ekonomiska situationen

blivit dramatiskt värre på Kuba, för de breda och djupa folklagren, än när jag var där

(för sju-åtta år sen); det har Gudmundsson och många andra visat tydligt nog. Läget

var mer än prekärt när jag var där, men exempelvis den sjukhuspersonal jag av en

ren händelse (min fru råkade ut för en olycka) kom att tala med rätt ingående, från

läkare till städare, gav mig det bestämda intrycket att det fortfarande ”gick ihop” för

dem, med nöd och näppe. Så skulle dom förmodligen inte säga idag, så mycket har jag

förstått. (För övrigt: jag undrar om det fortfarande är fallet att många av skitjobben

på Kuba, precis som här hemma, utförs att utlänningar, främst venezuelaner...?)

För det andra, slutsatsen att det kommunistiska systemet inte fungerar... ja, jag säger

som min gamle vän Chris Hitchens: well, there’s a fucking surprise! Det går mig långt,

långt över huvudet i fattningsförmåga (jag blir femtiosju i år, humour me) att den

svenska högern från Axess till Svenskans ledarredaktion så morskt och käckt fortfarande

- än i dag - sätter på sig sina uniformer och drar ut i kalla kriget! Titta mig i ögonen,

lyssna på vad jag säger: DET ÄR ÖVER! NI VANN!

Unbelievable.

Måndag 28 april 2008 - : - Venceremos!

”Den som söker han finner,” lyder ett gammalt kubanskt ordspråk, som jag helt

oförhappandes kom att tänka på efter att ha läst Gudmundssons Kubarapporter

i Svenskan, liksom hans korta bloggkommentar efter hemkomsten. Envar sin egen

ideologiska Baedeker för all del, och gudarna ska veta att den senilkommunistiska

regimen har få vackra sidor att visa upp för dom av oss som uppskattar en god

middag och ett parlamentariskt system. Men att komma hem från Kuba och kalla

det ”helvetet på jorden” tyder, enligt min åsikt och erfarenhet, på att någon eller

något bommat igen dörrarna in till den vanligtvis öppna och intelligenta människa

vi känner som, ähm, Per.

Jag var själv på Kuba ett par veckor för några år sen och hade (som Gudmundsson,

antar jag) dragit i alla trådar och ringt alla telefonnummer jag hade innan jag åkte

för att komma i kontakt med och få träffa alla möjliga och omöjliga människor på

ön, främst förstås inom mitt eget område: journalister, författare, konstnärer. Och

jag gjorde mig mån (som Gudmundsson, hoppas jag) om försöka få prata, inte

bara med oppositionella - det vore att göra det alldeles för lätt för sig - utan också

med vad man måste kalla icke-oppositionella, allt från regimavlönade skribenter

till såna som kunde välja att inte göra för mycket väsen av sig, varken åt ena eller

andra hållet.

Det främsta intrycket jag kom hem med, och som jag tror jag delar med de flesta

andra som haft liknande upplevelser, men uppenbart inte Gudmundsson, var den

enorma energin det fanns hos kubaner i allmänhet, en energi - och det får låta så

mycket turistguide det vill - oupplösligt hopflätad med sinnlighet och glädje. Jag tror

inte jag flabbat så mycket som jag gjorde på Kuba, mitt i all misär och tjallarnoja

och själamördande byråkratism. Bara en sån sak: Gudmundsson är den enda journalist

jag för tillfället kan komma på som varit på Kuba och inte skriver ett ord om musiken.

Kuba är en brutalkommunistisk, gerontokratisk, ner-i-varje-bostadskvarter inarbetad

polisstat, men man måste nog vara helförlamad från öronen och neråt för att undvika

lägga märke till att det också svänger. I alla avseenden.

Mina intryck från Kuba var överhuvudtaget mycket mer blandade och mångtydiga

än Gudmundssons. Jag fann förvånansvärt många ”regimavlönade” som var öppna

och ärliga om nödvändigheten av förändringar, som hade en distans till revolutionen

som jag inte hade väntat få höra, som kunde skämta hur elakt som helst om Fidel

(men inte om Raúl). Jag fann likadant en hel del oppositionella vars motiv och agerande

var allt annat än demokratiskt färgade. Det är synd, egentligen, att Gudmundsson tycks

ha kommit hem med skamkänslor som sin dyrbaraste souvenir från Kuba, för det tyder

inte bara på, tja, a bit of a wasted journey, jag tycker också det är djupt orättvist mot

kubanerna själva.

Söndag 27 april 2008 - : - Norén: the lowdown

Ännu en samhällstjänst från Pressylta Redux, för alla er som undrar vad le rabaldre

om Lars Norén ska bevisa, egentligen. Det hemskaste, därför att det är det sannaste,

man skulle kunna göra med Lars Norén, när man till exempel stöter på honom på

porslinsavdelningen på NK, är att lägga armen om honom och viska så att alla hör

det: ”Är det inte så, Lasse, att det egentligen är dig själv du är så arg på? Va? Hörru!”

Med den distinkta fördel det innebär att inte ha läst boken, står det klart som korvspad

i lovart att detta handlar om en människa som sitter fast i vad vi psykopatologer kallar

en ”extremdefensiv posture”. Det hela stammar förstås ur Sju-tre-debaklet, och det är

därför också där som lösningen på låsningen hos Norén till slut kommer att finnas, det

vill säga den dag han kan titta sig i spegeln och tala om för sig själv vilket totalhaveri

hela det projektet var - inte politiskt, inte polisiärt, utan ett konstnärligt haveri. Varför?

Därför att det punkterade en gång för alla grundmyten i hela Noréns författarskap: den

kristet färglagda tanken om de fördömdas helighet. Detta fördömda projekt bevisade ju

bara Evig Sanning Nr. 33: ”Losers are losers, särskilt nazister”.

Så nu vet ni det. I övrigt? Observer avslöjar en skamfläck på vårt lands goda namn:

var femtonde svensk spelar golf. Och en helt och hållet klassisk förstasidestory i News

of the World idag: ”Top Tory’s Hookers, Bondage and Drug Orgies - Exclusive!” Märk

också att länken går till filen ”baron_hard_up.shtml”. Sånt lär dom inte ut på JMK. Sånt

föds man till.

Onsdag 23 april 2008 - : - ”Krigets fasor roar ingen” (I. Olofsson)

Utställningen i Paris med André Zuccas foton från det ockuperade Paris har förstås

väckt väntat rabalder (fr: le rabaldre comme nous l’avions prévu). Inte minst i det

hänseendet att kritiken är så hundraprocentigt ogiltig: att den inte visar ”de mörka

sidorna” av ockupationen ligger ju - pour l’enfer! - i propagandafotografiets själva

natur, och är just det som gör utställningen både sevärd och nödvändig.

Inte bara för att franska skolböcker vägrade beröra Vichy förrän 1983, och så vidare,

men frågan är ju om fransmännen inte är sämst av alla på att handskas med historisk

verklighet (i så måtto som en sådan existerar) möjligtvis med Spanien flämtande i

hälarna. Storbritannien ligger kanske trea-fyra: här har man i alla fall uppmärksammat

och i det stora hela accepterat att den vedertagna bilden av samhällssolidaritet och

enighet under andra världskriget är genomfalsk. Samma kan sägas om Skandinavien.

Krig är kriminalitet satt i system. Eller för att vända på det, med Randolph Bournes

klassiska fras: ”War is the health of the state”.

Tisdag 22 april 2008 - : - Tisdags-Nytt

George Monbiot skriver idag om en, ähm, förvånansvärt ouppmärksammad bok om

Rupert Murdoch och Kina, av en av Murdochs före detta vapendragare, Bruce Dover.

Denne myntar uttrycket ”anticipatory compliance” för att beskriva den mekanism

enligt vilken autokrater inte behöver utfärda order för att bli åtlydda, en mekanism

som Ian Kershaw i sin stora Hitlerbiografi kallar ”att arbeta i riktning mot Führern”,

och som i långvariga äktenskap brukar kallas ”that face”.

Dagens porky pie kommer från Tommy Steele, av alla människor: ”Elvis på hemligt

besök i London”... Oxbabb med smör på, det tror jag vi kan vara överens om...

Måndag 21 april 2008 - : - Doris och korven - ni läste det här först!

Doris är inte glad över Nobelpriset i Daily Telegraph idag: '...the whole thing is a

joke. The Nobel Prize is run by a self-perpetuated committee. They vote for

themselves and get the world's publishing industry to jump to their tune. I know

several people who have won and you don't do anything else for a year but Nobel.

They are always coming out with new torments for me. Downstairs there are 500

things I have to sign for them.'

“Was ist’s mit’nem Geld, da...?” kan man kanske fråga sig i sammanhanget.

Isobel skriver om brittisk korv på Hantverkargatan, med en entusiasm som jag

bara kan acceptera som berättigad. Jag måste ändå tillstå att för mig gäller än

idag att det ringer lika många varningsklockor när man kombinerar orden ”brittisk”

och ”korv” som när man kombinerar orden ”brittisk” och ”seriös musik”. Det är

något - långt därnere, långt därinne - som inte stämmer. Jodå, de brittiska fläsk-

korvarna, i synnerhet, har tagit stormsteg i kvalitetshänseende sedan organic-food/

farmers’-market-rörelsen sparkade igång för nåt tio år sen. Men man kan också

fortfarande stöta på rena dödsfällorna, om man inte är försiktig. Det kräver till

exempel en mästares hand för att göra Cumberlandkorven ätbar. Den blir alldeles

för ofta en charkens motsvarighet till slagskeppet Tirpitz. Om det nu är det jag

menar. Tungt bestyckad, alltså.

Torsdag 17 april 2008 - : - Wasn’t me, guv...

Daily Mail, av alla tidningar, rapporterar att den fria viljan är en chimär. Och har vi

inte alla lite till var mans misstänkt att så var fallet, egentligen, särskilt dagen efter,

konstapeln?

Nå, det innebär bland mycket annat att Gunnar Hökmark själv inte hade särskilt

mycket att göra med sitt svaromål (i dagens Guardian) mot Polly Toynbee i fråga

om den borgerliga regeringen, och att Lars Noréns dagböcker egentligen skrivits

av en slags synapsmaskin, om jag förstått saken rätt. Alternativt en snapsmaskin,

om han var lite på örat när han sa vad han enligt uppgift kommer att säga.

Däremot, dessvärre, menar Jan ”Därför blev ett ingripande med statens våldsapparat

(i enlighet med gällande lag) oundvikligt” Myrdal vartenda ord han säger... Ta och läs

om den där avgrundsdånande parentesen en gång till...

Han pratar alltså om Tienanmen.

Tisdag 15 april 2008 - : - Nasal demokrati

Den 1 maj är det lokalvalen, dvs. i princip borgmästarvalet, och det bär mig vidrigt

emot att ens behöva överväga att rösta på Ken Livingstone en gång till, framför allt -

som trogna läsare vet - för the stench of corruption som nu numera omger honom,

liksom hans slentrianvänsterkryperi inför den islamistiska extremhögern. Men jag

har, som många andra meningsfränder, trots det börjat överväga vad Polly Toynbee

en gång kallade en ”hålla-sig-för-näsan”-röst på Ken (vilket är så mycket mer ironiskt

eftersom Ken Livingstone själv pratar genom näsan på ett jävligt irriterande sätt...).

Jag har, som Charlie Brooker, börjat luta åt inställningen att (a) Boris Johnson vore

en ännu större katastrof för den här stan och (b) att en förfärande stor del av stans

röstberättigade tydligen inte håller med om det, trots nylig nedgång.

Det är precis som valet man ställs inför vid både korvkiosken och helvetets portar:

”Kokt eller grillad?” It’s a dirty business.

Måndag 14 april 2008 - : - Inte kunde väl jag ana...

...när jag langade upp några gamla ex av mina böcker på Bokbörsen att jag fyra år

senare faktiskt skulle få en beställning. Amazing! Det visar sig att jag har två titlar

till försäljning, den banbrytande (jag jobbade på järnvägen just då...) essäsamlingen

’Endast propagandan är sann’ från 1995, samt min debutroman ’Nattsvärmaren’ från

1980. Fast i det senare fallet tror jag, efter ett snabbt samtal med Nils-Göran, min

lagerföreståndare, att jag gav bort dom få exemplar jag hade kvar till behövande

sjömän i lovart (Svenska Sjömanskyrkan, med andra ord). Så den får jag nog ta

bort. Fast ’Endast proppen...’ är ju en helt lysande bok, den också. Och man kan

dessutom välja valfri dedikation! Vilket USP! Vilket tillfälle! Passa på!

Veckans citat kommer från The Great Velcro, barntrollkarlen som fick ge upp sin

karriär för att han en gång tappade tålamodet på en barnfest och drämde till en

av ungarna. Han reflekterar: ”I’m not a bad man... I started with nothing, and I’ve

got most of it left.”

The Great Velcro böjer idag ballonghundar för pensionärer.

Torsdag 10 april 2008 - : - ”Rausings torskar på crack”...

...är en annan sån där rätt-så-sexig rubrik, eller hur...? Som dessutom har fördelen

av att vara sann, enligt Daily Mail.

Och vill man läsa om Pattie Boyds stormiga äktenskap med Eric Clapton så kan man

göra det i TLS idag...

(Eh?)

Onsdag 9 april 2008 - : - Tycker du detta är bäng? Eller vaddå?

De svenska dagstidningarna tycks helt besatta av strävan efter att upphöra vara

dagstidningar (dvs. nyhetsförmedlande organ på papper eller nät) för att i stället

bli, framför allt i de båda kvällstidningarnas fall, konsumentupplysningsblad. Morgon-

tidningarna tycks däremot sträva mot att bli ett slags nyhetspysselblad, om jag får

uttrycka det så (och det får jag ju). Svenskan, till exempel, är barnsligt förtjust

i det här med att fråga läsarna ”Vad vet du om...?”. Idag två på samma skärmyta

(skrålla ner lite på förstasidan idag): ”Vad vet du om Selma Lagelöf?” och strax

till höger i slasken: ”Vad vet du om Bob Dylan?”. Ja, förresten, det är ju läsarfrågor

för nästan hela slanten här: ”Är du en optimist optimist [sic] eller en pessimist?”.

”Testa dig själv: Andra världskriget”. ”Kan du? Testa om du klarar ORD-delen från

högskoleprovet”. ”Är du noga med att skydda din dator?”. Det är kanske detta dom

menar med ”Web 2.0”... En sak är i alla fall klar: dom har uppenbart aldrig hört talas

om det gamla talesättet ”Fuck off and tell me something I don’t know..!” Eller hur?

Och tycker du det här är ett bra erbjudande? Det tycker jag! Sign me up!

Tisdag 8 april 2008 - : - Polly och Robban säger sitt, men jag dröjer med mitt

Och Polly Toynbee kommer hem från Stockholm idag med retorisk volymknapp

skruvad upp till fullt told-you-so-läge: hur korkade kunde ni vara som röstade in

borgarna i senaste valet... jag menar... doh...? Säga vad man vill om Polly, men...

it’s nice to know someone cares, som det heter.

Läs gärna också Robert Fisk om Hizbollahs upprustning inför nästa krig mot Israel.

Det är tur att Andreas Malms gamla knäskada hindrade honom från att ta värvning

den där gången, så att vi nu har honom i tryggt förvar hemma i borgar-Sverige när

det börjar smälla igen där nere. Eller hur?

Det finns en hel del att säga om de nu avslutade Dianaförhören - till exempel ”Stick

tillbaka till Arabien, din jävla... ähm, arab...” enligt Max Hastings i Daily Mail idag -

men jag tänker hålla mig tills det hela lugnat ner sig en aning.

Måndag 7 april 2008 - : - Måndags-Nytt

För dom som blivit lite misstänksamma över den hänförelse man visar jubileums-

Herbert ”von” Karajan nu i dagarna, så kan det vara nyttigt att ta till sig ett korrektiv

i form av Norman Lebrechts artikel i gårdagens Sindy: ”If classical music itself is

widely (if unfairly) considered to be elitist, staid and retrospective, we have

Herbert von Karajan to thank for making it a safe, corporate entertainment at

prohibitively priced festivals.” Lebrecht (som är kulturchef på Evening Standard,

för övrigt) vill gärna kalla Karajan “musikens Brezjnev”, men var han inte snarare

en musikens Charlton Heston?

Och det är kanske inte världens sexigaste ämne, precis, men Peter Wilbys text om

journalistrekryteringen i dagens Media Guardian är mycket läs- och tänkvärd.

Vilket vore för övrigt “världens sexigaste ämne” för en tidningsartikel? En kandidat

vore förstås en intervju med nån som, apropå inget särskilt, bekänner ett mord...

Ginny Dougary skriver om sin rätt sensationella intervju med Felix Dennis, den

gamle Oz-mannen, numera tidningsmagnat.

Onsdag 2 april 2008 - : - Nice suit, Harry, so what else is new...?

Varje år gör man samma upptäckt, nämligen att det roligaste med 1:a april är 2:a

april, dagen som är vigd åt den alltid lika färska insikten att allt är ett skämt, alltid.

Det slutar aldrig. Man kan ta semester från det, visst, jodå. Men det slutar aldrig.

Tisdag 1 april 2008 - : - Skämt åsido, sa han som sorterade ägg

Det roligaste aprilskämtet - även om det är, ähm, daterat för några dar sen - är

att Blackwater, världens största privata armé, öppnat souvenirshop. I ett träsk.

Kolla nallarna, särskilt. (Via Cryptome).

Det näst roligaste aprilskämtet är att prins Philip ”INTE” beordrade Dianas död.

Vad versalerna ska vara till för? Det är väl lika bra att vara på den säkra sidan.

Det inte alls roliga aprilskämtet är DN:s Per Althin om Zimbabwe: ”Afrika är fullt

av icke infriade förhoppningar, och kanske är det så att ett maktskifte inte skulle

leda till några större förbättringar för vanliga zimbabwier.” Nej, det spelar ingen

roll vilken negerhövding som sitter på tronen, det är lika illa beställt med Afrika

ändå. Skål!