Söndag 30 april 2006 - : - Oj...

Vilken. Jävla. Fest. Alltså...

C-G i högform... det var nåt som hängde från träden... Noppe ringde precis...
och gratulerade... fan vet till vad... två Fernet till... så ska jag nog minnas...
nu går jag och lägger mig igen...

Lördag 29 april 2006 - : - Couldn't organise a piss-up in a brewery...

...är väl den fras som ligger närmast till hands när man betraktar FA och
Scolari-farsen. [Update: Big Phil har alltså tackat nej till Englandsjobbet,
mest p.g.a. mediadrevet, men också tydligen mordhot från portugisiska
fans...]. Här går alltså FA omkring och briefar allt och alla om att, jodå,
jajamensan, Scolari är på väg, det är packat och klart, no worries - innan
Scolari inte bara inte hade skrivit på ännu, han hade inte ens sagt sitt
definitiva ja... Det måste vara ett av de mest helvetiska jobben i stan, att
vara mediaansvarig på FA, med dessa senila korkskallar till styrelse som
inte kan hålla käften när det behövs, oj...

Men det är på sätt och vis också typiskt England. Det offentliga England,
om man kan kalla det så: departement, myndigheter, organisationer, den
politiska strukturen i stort och smått, har en förvånansvärd benägenhet
att ständigt fippla till det. Exempel finns i överflöd: det nya Wembley är väl
paradexemplet: försenat med över ett år, £300 miljoner över budget, osv.
Man har köpt in ett nytt datasystem för hälsovården som kostat miljarder,
och som inte bara inte funkar, det kommer förmodligen inte att funka i
framtiden heller - och leverantören behöver naturligtvis inte ta något som
helst ansvar heller, fattas bara annat, är du kommunist eller? När vi bodde
borta i Camden: kommunens trafikkontor bestämde sig tre år i rad för
att gräva upp Camden High Street veckan före jul - tre år i rad... Totalt
kaos. Det är därför så många tänker på OS 2012 med clenched buttocks:
För. Det. Kommer. Att. Gå. Åt. Helvete. Jag kan garantera det. Och detta
trodde jag aldrig att jag skulle säga, men faktum kvarstår: det helt och
hållet privatbyggda Ashburton Grove, Arsenals nya stadium, är inte bara
on budget, det står klart att öppna, som planerat, i augusti för den nya
säsongen. Och ser dessutom jävligt fräckt ut när man kör förbi...

Fredag 28 april 2006 - : - Några amuses bouche...

...i väntan på huvudrätten.

+ Dagens avslöjande, avd. statsskick: På 203:e plats i den brittiska tronföljden
står Fred de Geer i Finspång. Ett bättre argument för republik har jag sällan hört.

+ Dagens avslöjande, avd. konsthistoria: Henri Matisse målade en gång en tavla
kallad 'Vindrutan' som föreställer utsikten inifrån en T-Ford. Varför är det så...
flippat, liksom?

+ Jag har börjat läsa Private Eye igen. Och det känns lite pinsamt att säga det,
faktiskt, för det är ju lite grand som att skaffa sig motorcykel på äldre dar. Eller
hänga ut med kidsen.

+ En jättelik brittisk undersökning med 15,000 deltagare har visat att astrologi
inte fungerar, och bekräftar därmed vad många förutspått.

Torsdag 27 april 2007 - : - +kvam? Perfekt. (+)

+ Garton Ash skriver om brittiska intellektuella. Och, ja, ordet som sammanfattar
Garton Ash är "okontroversiell", enligt min mening. Och den här eviga diskussionen
om hur man definierar "intellektuell"... Jag har aldrig fattat vad det är för fel på
"hjärnans arbetare".

+ Robert Fisk skriver en lång sak i Independent om Israellobbyn i USA, apropå
debatten i LRB och annorstädes. [Kan inte längre direktlänka till Indie - don't ask]

+ Det fanns en anarkistgrupp i Spanien under inbördeskriget som kallade sig Los
Obreros del Noche, nattens arbetare. Fräckt, eller? De hade också en broderorganisation
som hette Los Oficinistas del Noche, nattens tjänstemän.

+ Ursäkta mig. Jag yrar.

+ Det blir Felipe "Big Phil" Scolari som ersätter Svennis efter VM. Evening Standards
källa är uppenbart David Dein, ordförande i Arsenal, inflytelserik styrelsemedlem i FA,
och Scolari-puffare ända sedan Svennis annonserade sin avgång.

Onsdag 26 april 2006 - : - Sällan...

...har så många felpass till slut hittat så jävla rätt. Och förr i världen vågade
man ju knappast titta när bollen kom i närheten av Jens Lehmann.

...har för övrigt retrofeelingen känts så stark i engelsk fotboll som den gör den
här våren. Preston North End är med och slåss om kvalplatser till the Premiership.
Accrington Stanley har kämpat sig tillbaka in i ligasystemet. Och kortbyxorna
ser ut som dom gjorde på Herbert Chapmans tid.

...har Simon Jenkins sagt ett klokare ord än han gör idag.

...gosse!" Är det förhoppningsvis ingen som säger längre. Inte ens i Stockholm.

...Stellan. Har tänkt så det knakar, men faktum kvarstår: jag känner inte en enda
människa som heter Stellan. Varför inte?

Tisdag 25 april 2006 - : - Välkommen tillbaka

Tack. Jo, hur som helst. Jag berörde detta, ähm, den tolfte: det här med the
twilight zone. Jag tror uppriktigt att en världsomvälvande förändring skedde på,
det var väl sjuttiotalet, en förändring som man först inte lade märke till, och
som många fortfarande inte lägger märke till. Det var när man i nästan alla
västerländska länder bestämde sig för att öppna dörrarna till dårhusen och
släppa ut patienterna. Anledningen var väl delvis ekonomisk, och delvis
terapeutisk-medicinsk: i det här landet kallade och kallar man det 'care in
the community', en slags vuxenversion av skolornas 'inclusion policies'.

Eller ja, 'världsomvälvande' är kanske att ta i. Men det har i grunden förändrat
det mänskliga landskapet, särskilt stadslandskapet, och alldeles särskilt de
fattigare delarna av städerna, så klart. Ett skrämmande antal våldsbrott begås
nuförtiden av unga män som helt enkelt glömt att ta sin medicin. Man går ner
för gatan, till exempel häromkring, vilken dag som helst, och det är thickos and
sickos hela vägen, den ene efter den andre, Ritalinville, alltså. Och då ska man
dessutom betänka att undersökningar visar gång efter annan att UK generellt
har den sämsta psykhälsan i OECD.

En trogen kund i speceriaffären runt hörnet är ett gammalt vrak i rullstol, orakad,
skiten, illaluktande, som alltid rullar in och väser till Ergun: "Oi, you fucking cunt...
gimme my fucking beer and 'urry up about it, you fucking cunt...!" och så slänger
han några mynt på golvet och rullar hem igen. Jag frågade Ergun varför han inte
portar honom, ber honom fara åt helvete. Ergun ryckte på axlarna och sa, "He's
an old man...". Ergun är muslim. Respect for your elders, och allt det... Obegripligt.

Hur som helst, let's cheer ourselves up: "Fan is short for fanatic, hype is short for
hyperbole, and Tom Cruise is short for a leading man" (© Paul Krassner)

Onsdag 19 april 2006 - : - Sorry

I'll be out of commission for a few days. Talk amongst yourselves.

Tisdag 18 april 2006 - : - Tänkte väl det...

Nu är det bevisat, det som alla alltid vetat: fusket i Eurovision, att Norden och
Baltikum alltid röstar på varandra, precis som Balkankonspirationen gör. Och
det tog en virolog för att lista ut det. Det är nåt sjukt över det hela, visst är det.

Måndag 17 april 2006 -: - Gamla nyheter blir som nya

Det var några dar sedan nu, men det är fortfarande rätt roligt. Ärkebiskopen av
Canterbury fördömde i sin påskpredikan böcker som The Da Vinci Code för att
dom är baserade på fantasier och myter och annat... ähm, ja, sånt... Personligen
har jag alltid funnit att om man ska säga nåt offentligt så är det klokast att
först skriva ner det och sedan läsa upp det för en själv, så att man inte gör sig
till en hostage to fortune, och säger en massa dumheter. Och den här mannen,
han heter Rowan Williams, räknar sig till den "intellektuella" flygeln av engelska
statskyrkan. Och jag räknar mig till den muskelbyggande flygeln av svensk
journalistik.

Söndag 16 april 2006 - : - En del kallar det 'hommage'

Andra kallar det ren jävla stöld. Jag föredrar nog nåt mitt emellan. Hur som
helst, det här är ännu en idé, ähm, kopierad från Myles na Gopaleen (A Prince
Among Men), mer specifikt hans kolumn i Irish Times, Cruiskeen Lawn. Myles
kallade det 'A Catechism of Clichés' - and why not? Här är alltså första avsnittet
av Pressylta Reducii Klichékatekes(PRK) och premiären hämtar, som sig bör,
inspiration från politikens värld.

Vad är det vi måste slå om våra demokratiska värderingar?
- Vakt.

Om vad måste vi alternativt göra dem?
- Värna.

Vad är det då vi måste slå, gällande dessa demokratiska värderingar, när vi väl
slagit vakt - eller värnat - och de trots detta utsätts för angrepp?
- Larm.

Vad måste varje departement och myndighet göra med ansvar vid uppstånden kris?
- Ta sitt.

Om det i efterhand visar sig att man inte tog sitt ansvar, vad är det då man rimligen
inte kan beskylla dem för att inte ha haft i hand?
- Facit.

Vilken fysisk form har de svar som regeringen konsekvent vägrar ge?
- Raka.

Till vad är det följaktligen hög tid att regeringen kommer?
- Skott.

Upp till vad ska i stället oppositionen?
- Bevis.

I vår politiska filosofi, i vilken stadsdel måste skolan stå?
- Centrum.

I vilket bokförlag måste däremot vården stå?
- Fokus.
 

[Nästa avsnitt av PRK: kultursidorna!]
 

Lördag 15 april 2006 - : - Charktips för Londonresenärer (3)

Det var med förtröstan och en försiktig glädje man noterade, som i september i
fjol, att 'The Swedish Affär' på Crawford Street hade bytt ägare och att något mer
ambitiöst nu var i faggorna. Det skulle till och med heta något så stiligt och så,
ja, "tidsenligt" får man väl säga, som TotallySwedish. Inte bara det: man hade
till yttermera visso vad vi i branschen kallar 'a web presence': www.totallyswedish.com.
Det här bådade gott, tyckte man ju. OK, igår tog jag mig alltså för, å era vägnar,
att sätta mig på buss 30 och åka till Crawford Street och hälsa på.

Idag - the verdict...

Stön... Pust... Suck... Alltså, jag ska inte säga nåt om allt det andra: "konsthantverket"
(eeeek), veckotidningarna, godiset, inte ens osten, inte inte ens ens kaviaren. Jo,
förresten, kaviaren: Kalles, Kalles Dill, Kalles Randig var vad som gällde, och det
urvalet får på sätt och vis sammanfatta även charksidan på TotallySwedish. Lyssna
på det här. Lithells varmkorv [nej-nej-nej-nej-nej...]. Onsalakorven [en korv som
till och med advertises itself som "tysk/dansk köttråvara"...??!! Och, jag menar, jag
kan Onsala, va, det e min yard, det är min manor, that's mah hood, man...]. En
annan påläggskorv gjord på - struts... [Why!!??] Och isterbandet? Charkuteribranschens
motsvarighet till Knut Ahnlund-on-a-bad-day: Charkdelikatessens 'Småländska isterband'
[tillverkare: Moheda Chark, who should know better, frankly. Jag har haft mina duster
med Moheda Chark i det förgångna, det vet ni lika väl som jag. Men det här tar priset.
Skärpning, gubbar...].

Bååååå....ring. Alltså.

Jag tror kort sagt att vi charkvänner får betrakta TotallySwedish ungefär som socialen
betraktar Ritalina för trettonåringar med ADHD: som en absolut sista utväg, något man
anlitar endast och enbart om saker och ting gått alldeles totalt fuck-a-duck-on-a-Tuesday
och inget annat finns att tillgå, inte ens en Sibyllakorv.

The verdict: disappointing. In the extreme.

[Fotnot: Charktips 1 kan man läsa i arkivet 18 juli 2005. Charktips 2: den 20 september
2005. Charktips för Mallorcaresenärer: den 5 november 2005. Good luck.]

Fredag 14 april 2006 - : - Idag...

...är jag stadd på resa, allt för att i morgon på allmän begäran kunna bringa er
tredje avsnittet av....

CHARKTIPS FÖR LONDONRESENÄRER!

En nation håller andan.

Torsdag 13 april 2006 - : - A word to the wise

Enligt en rapport i Independent idag (allt krånglar idag, får inte fram nån direkt
länk, sök på artikelförfattaren Rupert Cornwell) så nedkommer det engelska
språket någon gång i sommar med sitt 1,000,000:e ("miljonte"?) ord. I fråga
om ordrikedom ligger som bekant engelskan långt i täten, men siffran slår en
ändå som, tja, rätt låg. Tanken att ett språk har ett begränsat antal ord, även
om det är ett stort antal, stämmer liksom inte med ens uppfattning om vad
ett språk är, och gör, och blir. Det borde ju vara ett oändligt antal. Och det är
klart, man undrar ju vilket ord som blir det miljonte... Det är väl för mycket att
hoppas på att det blir något av dom jag föreslog här på Pressylta den 27 juli i
fjol: "drasoot", "nervosity" och "ekelovian". Det vore ju kul i och för sig om det
hade något med charkvaror att göra. "Corve" till exempel. Eller "corve-shosk".

Onsdag 12 april 2006 - : - Welcome to the Twilight Zone

Jag gick några ärenden i morse. Detta är vad jag såg. På Wilton Way: Nisse Jah
Ras Tafari kommer gående baklänges, pratande i mobil, krockar med en stolpe,
snubblar och ramlar, jag frågar om han är OK, han säger i mobilen: "Don' vex
me, man, don' vex me...". På p-platsen bakom Hackney Empire: den ambulerande
veterinärstationens veckobesök, mattar och hussar köar inibland bilarna, en Jack
Russell står på taket till en Rover (jag lovar) och skäller åt allt och alla. På Mare
Street: ett offer för care-in-the-community går rakt ut i trafiken vid Weatherspoons,
över gatan, skiter i bilar och bussar, det blir ett jävla liv och tut, han skriker "Leave
me alone, blood!" och jag fattar plötsligt precis vad han menar. På Amhurst Road: en
femtielvatons monsterlångtradare kommer vrålande ner för gatan, i vindrutan ligger
en stor gul skylt med orden "NOT WELL". När jag kommer hem ringer det på telefonen,
det är nån som vill prata med "Mr Hassan". Det finns ingen Mr Hassan här, säger jag.
Klick-brrrr, säger telefonen.

Tisdag 11 april 2006 - : - MSOFSIHEDMVAG-D1

En liten tisdagsövning: 'Människor, saker och företeelser som inte har ett dyft
med varandra att göra - del 1'.

+ Antalet hits ens website registrerar på Statcounter och antalet hits den registrerar
i leverantörens bandwidth-usage-rapporter (de förra är 30-50% av de senare).

+ "Godot" och "God". Beckett tog namnet från en fransk cyklist Godot som hade
för vana att alltid komma sist i Tour de France: det var därför Estragons replik
"Vi väntar på Godot" fick ett sådant gapflabb från publiken på premiären i Paris.

+ "Attitudes" och "literature" (cf. Stein).

+ Busshållplatsernas rörliga skyltar som visar vilka bussar som kommer i vilken
ordning och vilka bussar som kommer i vilken ordning. Also known as 'the triumph
of hope over experience'.

+ Golf och sport. Blåvitt och fotboll. GAIS och... och... fulhet.

+ Att jobba på en reklambyrå i Australien och ett liv i "exil". And who said romance
was dead...?

+ L'être och le néant.

+ Torypolitikern John Biffen och Zimbabwes f.d. president Canaan Banana.

Måndag 10 april 2006 - : - En besvärad tidning

Det här är eeeeek-pinsamt för Guardian, alltså. Jonathan Freedland - en av
deras ledande skribenter, mellanösternexpert och, ryktas det, nästa chefredaktör
efter Rusbridger - har skrivit en deckare, som Guardians kulturredaktör ger till
Michael Dibdin att recensera. Dibdin sågar den och... ja, läs vidare själva. Det
här är något jag tycker man borde använda på journalisthögskolorna som ett
exempel på hur man inte agerar som recensent, som kulturredaktör, som
chefredaktör och, till slut, som tidning. Vad som borde hänt är ju att kulturchefen
bara slängde in recensionen som den var - and fuck the power structures... Hur
som helst, Dibdin sålde recensionen vidare till Times...

Söndag 9 april 2006 - : - Som sagt...

+ Apropå Donaldson och Nordirland: den alltid kloke Geoffrey Wheatcroft har
några sanningens ord att säga om nästa veckas 90-årsjubileum av The Easter
Rising.

+ Det har varit mycket rabarber den senaste veckan om en ny outfit som heter
Editorial Intelligence, ett nätverk - eller "dating agency" som någon syrligt kallade
den - för journalister och PR-folk. Det var Christina Odone, f.d. andreredaktör på
New Statesman, som gjorde en mini-Mustafa Can och fördömde detta rätt sliskiga
företag, hennes poäng essentially att det ändå förekommer så mycket schmoozing
mellan hacks och PR, vilket i mångas ögon är till journalistkårens detriment, så
varför formalisera det? Varpå flera framträdande figurer gick ur: Matthew d'Ancona,
Spectators nya chefredaktör, John Kampfner från NS, osv. För att läsa mer om
debatten, som varit rätt intressant ibland: i stället för en massa länkar, googla
helt enkelt "editorial intelligence" så får man fram det mesta. Och initiativtagaren
till EI är för övrigt en av stans främsta PR:are, Julia Hobsbawm. Jo, det är sant.
Dotter till Eric. Äpplen och träd och allt det...

Lördag 8 april 2006 - : - Årets Överlevare...

"For a man renowned for his sense of humour, Denis Donaldson would have
appreciated the irony. Had he lived, he would have been crowned Survivor of
the Year by a leading Dublin magazine at a gala award ceremony last
Tuesday..."

...inleder Rosie Cowan och Owen Bowcott sin bakgrund om mordet på dubbel-
spionen, en historia lika gruesomely fascinerande som alla andra som kommit
ut ur denna de dömdas provins. Förräderi är väl aldrig ägnat att förlänga ens
levnadsbana, men Donaldsons var i en klass för sig. Sitter alltså mitt i Sinn
Fein-smeten, som administrativ chef och internationell sekreterare; åtnjuter
allas implicita förtroende; hade en gång till och med blivit Anointed by the
Presence och blivit nära vän med St. Bobby Sands i Long Kesh; mer emblematiskt
Republican än så blir det inte. Så kommer erkännandet i december, och alla
vet att hans liv är över, inklusive Donaldson själv: takes it like a man, vägrar
omplacering till varmare breddgrader, flyttar in i en fallfärdig kåk i Donegal och
väntar på the knock on the door. For good measure högg dom av högerhanden
på honom också. Charming people.

Fredag 7 april 2006 - : - Som ett brev på posten...

...kommer Simon Jenkins lika förutsägbara som roliga antimodernistiska
drapa i Guardian idag, detta med anledning av must-see-utställningen på
V&A. Att ha fobier om modernismen är nåt av det brittiskaste som finns,
ungefär som tedrickande och mild sadomasochism. Alla dessa Bauhaus-
Gropius-konkretmusik-funktionalister var bara ett gäng utländska (ni hör
konnotationerna) vinddrivna stalinistiska existenser som kom hit och rev
ner alla våra gulliga stugor med halmtak och ersatte dom med skyskrapor
som nu bara står och ruttnar med sina bidragssnyltande hoodiefamiljer.

Jag tror följaktligen att Jenkins har fått tag i fel ända här. Att modernismen
otvivelaktigt misslyckades i Storbritannien beror inte på att den är inimical
med den brittiska folksjälen, som väl är hans huvudargument, utan helt
enkelt på att britterna aldrig var särskilt bra på det. Det har ingenting med
totalitarianism att göra, då skulle Sverige idag sett ut som ett slags Sörgården
on acid. Det var bara det att vi - och tyskar och italienare och ryssar - var
bättre på att vara moderna.

Torsdag 6 april 2006 - : - Fort går det inte...

...i den värld som befolkas av The Wyndham Lewis Society (det är visserligen
en hyperlänk, men den går till en sida som varit under konstruktion c:a sex
år... Den här länken ger dock lite mer). För några år sen var jag en av dom
som argumenterade för att samfundet skulle överge sin tidning Enemy News,
som kom ut lite hur som haver, till förmån för ett enklare nyhetsblad, Lewisletter,
ett par gånger om året, samt en fylligare årsbok, med essäer, recensioner, osv.
Och det var vad som hände. Eller: inte hände, kanske snarare. Idag damp det
ner i brevlådan 'The Wyndham Lewis Annual' - för 2004...! Det är gamle käre
Alan Munton nere i Plymouth som är redaktör. Ett par av essäerna i det nya
numret knyter an till Adornos teorier, "och jag medger villigt," skriver Alan i
förordet, "att de inte bjuder på någon lätt läsning". Sånt tycker jag är jävligt
charmerande: "Äh, det är nåra svåra typer som skriver i det här numret, grabbar,
så det kan ni gärna hoppa över om ni vill...". En kritisk metod man skulle
kunna sammanfatta som "Nice work if you can get it. I don't get it". Det är ju
också rätt lajbans att den innehåller en entusiastisk recension av Olympia-
utställningen, som ägde rum 2005. Men det är väl helt i sin ordning vad gäller
en såpass visionär konstnär som Lewis.

Onsdag 5 april 2006 - : - Självplågarvalsen

Den här gången är det Nils Schwartz som går in för lite beating-yourself-up
över det här med Sverige och andra världskriget. Inte för att jag tänker försöka
runda av kanterna på svenskt kryperi inför nazismen, det finns tvärtom all
anledning att fortsätta gräva fram alla de osmakliga detaljerna. Vad jag lite
grand vänder mig emot är att texter av den här typen implicit alltid verkar
föra fram tanken att Sverige skulle vara unikt i det här hänseendet, vare
sig specifikt eller generellt: dvs. vare sig i fråga om det historiska förhållandet
till nazismen, eller i det inte särskilt överraskande faktum att vi som alla
andra har en mörk sida av vår historia. Varför ständigt denna storögda
förvåning varje gång, denna brösttonade indignation...? Jag tror vi måste
börja leva med vår historia på ett mer vuxet vis.

En annan sak, och det här har jag sagt förut nånstans på Pressylta. Det
handlar om ett historiskt faktum som många har svårt att acceptera, nämligen
att den svenska neutraliteten var en del av den storpolitiska ekvation som
till slut besegrade nazismen. En del debattörer vill gärna få det att framstå
som om neutraliteten var den feges val, att vi mycket väl skulle kunnat gå med
på de allierades sida i den nobla antifascistiska kampen. När man hör sådant
så ska man alltid fråga dem följande: "OK, du får till och med lyxen av 20/20
hindsight här: exakt när under kriget skulle vi då gått med på de allierades
sida? Till och med långt efter Stalingrad, långt in på 1944, skulle vi med 90%
säkerhet omedelbart blivit ockuperade av tyskarna, och en mer kontraproduktiv
antifascism är svårt att tänka sig. Säg då från sent 1944 och framåt: exakt
vad skulle den politiska och militära poängen ha varit med ett sådant ställnings-
tagande vid det laget - bortsett från att bespara kommande generationer den
moraliska pinan i att ha varit neutral kriget ut?" Nej, som ofta påpekats, det låg
tvärtom i de allierades intresse att Sverige skulle förbli neutralt: som buffertzon,
som flyktingläger, som marknadsplats för underrättelser och fredstrevare, etc etc.
En total tysk hegemoni på nordfronten skulle varit katastrofal, inte minst ur
rysk synvinkel.

Nästa historielektion kommer att handla om Sundsvallsbranden 1889.

Tisdag 4 april 2006 - : - Utflykt i det gråa

Tog mig en halvdag på British Library. Enda gången jag hållt med prins
Charles om någonting överhuvudtaget var när han sa att St Pancras ser ut
som en "högskola för östtyska spioner". Särskilt när den ligger där under
en blyertshimmel en halvkylig dag i april, på en sträcka av Euston Road -
mellan Euston Station och King's Cross - som är en av de mest livlösa,
själlösa, meningslösa, skitiga, bullriga gatsträckorna på jorden. Ingenting
hjälper. Dom smäller upp ett pissmodernistiskt Novotel. Ingen skillnad.
Dom smäller upp en parade of shops med Pizza Express i mitten. Ingen
skillnad. Dom smäller upp en "ljus" och "välkomnande" filial till Camden
Town Hall på hörnet till Argyle Street. Ingen skillnad. Det här är stads-
planerarnas motsvarighet till de svarta hålen, vari inte ens ljus kan existera.

Jag gör den här utflytkten till BL nån gång i halvåret (dvs. om jag inte jobbar
på något specifikt som kräver mer eller mindre daglig bibba) mest för att läsa
i kapp tidskrifter som New Left Review och Classic Tractor Magazine. Har alltid
tyckt NLR är inte bara högeligen läsvärd, särskilt de senaste åren efter Perry
Andersons "kursomläggning", utan också jävligt snygg att hålla i och se på.
Typsnitt och layout gör den mer lättläst än man skulle kunna tro, och jag tror
mycket av det har att göra med att man konsekvent kör double-space mellan
paragraferna i stället för next-line-indent, ett enkelt men effektivt sätt att
skapa luft och utrymme. Innehållsblänkarna i början kan ju ibland bli parodier
på sig själva, men är ändå utmärkta vägledare som jag nästan alltid litar på
i fråga om vad jag vill och inte vill läsa. Och det är nästan aldrig Göran Therborn.
Vet inte varför. Har inget emot karln alls. Det bara... blir inte... av, liksom. Alla
har vi väl såna skribenter i våra liv. Det bara blir inte, ähm... av.

Måndag 3 april 2006 - : - Yes, it's the McKennitt v. Ash show again... (+)

Judy Stoffman of the Toronto Star has written a piece about the case, and it's
quite good, in a breathless sort of way. She gets some matters of fact weirdly
wrong, but it's worth reading, definitely.

Here's a good'un, via Cryptome... "Every normal man must be tempted at times
to spit upon his hands, hoist the black flag, and begin slitting throats." -- H.L. Mencken

Söndag 2 april 2006 - :- En sån vill jag ha i julklapp...

+ John Naughton skriver om den i Observer idag: en Miglia, så man kan kolla
teve på maccen... Fräckt, eller?

+ Min önskelista för julen ser i övrigt ut så här:

En häst.
En puss.
En Porsche Boxter 3.5 cabriolet (röd).
En penna.

+ I samma (media-)avdelning av samma tidning skriver Peter Preston om
nya vändningar i senkapitalistisk logik: kvällstidningarnas långsamma död,
krympande antal editioner, de regionala tidningarnas krympande räckvidd,
und so weiter.

+ Och Independent on Sunday... They're at it again: förstasidans rubrik lyder
bara CANCER, följt av ännu mera kampanjcopy om att medicinerna existerar
men finns inte tillgängliga, osv osv. Undrar hur många som impulsköper en
tidning med en sån rubrik... DEATH - HOW IT WILL GET YOU IN THE END -
EXCLUSIVE REPORT - SEE PAGES 6-7-8-9-10...

+ Avd. Det-är-så-man-vet-att-det-är-vår: Nu ska jag bänka mig framför teven
och kolla The Boat Race. I och för sig är jag ingen roddfanatiker, och det här
är English toffs och US ivy league jocks från fören till aktern. Men det kan vara
jävligt spännande, som i fjol: Oxford vann, Cambridge vill ha revansch.

Lördag 1 april 2006 - : - Skämt åsido, sa han som sorterade ägg

Här på Pressylta ägnar vi oss traditionellt inte åt aprilskämt. Första april är
i stället en dag i den stilla lunkande allmänsanningens anda. Det följande
kan man alltså helt och fullt tro på, hur lugnt som helst, det är sant alltihop.

+ Narkomaner har fyrtionio olika ord för snö.

+ Japanskan har inget futurum.

+ Det finns inte, och har aldrig funnits, en enda portugis som heter Gunnar.

+ Havsörnen är världens slarvigaste fågel.

+ Alla svenska författare födda 1950 och senare - utan undantag - har skrivit
sina egna Wikipedia-artiklar.

+ Det vetenskapliga namnet på en spermie är kaos kaos.

+ Färgen "svart" existerar inte.

+ Det är statistiskt bevisat att fattiga människor äger fler resväskor än rika
människor, men att de rikas bagage är av bättre kvalitet.

+ Det finns inget 'f' i det finska alfabetet.

+ Alla nymfomaner är rökare.

+ GAIS-Örgryte 2-0. Ähem.