Jag såg naturligtvis en lite vemodig ton i den posten, som var avsiktligt oavsiktlig. En blogg är trots allt en dagbok, inte mer. Snabbt skriven. Det blir som det blir. Och den tonen påminde lite grand om vad Walter Benjamin kallade left-wing melancholy (vet inte hur han benämnde det på tyska) och det är ett komplicerat begrepp. Generellt har det att göra med att vänstern sägs ha en nostalgi för en bättre gårdag; mer specifikt att vänstern efter c:a 1990 blivit hemlös, renons på fasta hållpunkter, inget Sovjet eller Kina att definiera sig mot. Det finns inget hopp längre, bara strategi. Kanske ‘Ingen återvändo’ blev, just ur vänsterperspektiv, ett slags borgerlig melankoli i stället, en nostalgi för ett system som upprätthöll de etablerade ramar för politik och progressivitet som var möjliga inom dem, där t.ex. klassisk socialdemokrati kunde fungera (som den ju eftertryckligen inte längre gör). Vänstern (och jag menar inte bara Labour) står kort sagt handfallen inför ett Toryparti som håller på att bli ett rabiat Brexitparti, ungefär som Demokratiska partiet har svårt att hävda sig mot ett Republikanskt parti som blir mer white nationalist med varje dag som går. Framtiden ser just nu inte ut att tillhöra vänstern, i alla fall inte i den anglosaxiska världen. Jag hoppas mer på Portugal.