Spoiler alert: Den här texten innehåller generaliseringar, en del ganska grava, men jag ska försöka flagga upp dem när de kommer.

Förr i världen brukade finnas en kritik från den kontinentala vänstern mot den brittiska fackföreningsrörelsen som gick ut på att den var alldeles för “ekonomistisk” i sin strategi. Det som alltid stod först i rummet för dem var lönehöjningar, följt på ett visst avstånd av arbetsmiljöfrågor. Men det var i princip pengar som gällde. Innebörden av den kritiken blev förstås att man i det stora hela tyckte britterna gav avkall på bredare politiska målsättningar och strategier.

Det har ibland sagts att något sådant som LKAB-strejken 1969-70 aldrig skulle kunnat utspela sig i Storbritannien, därför att den inte i första hand handlade om löner utan om arbetsvillkor i vidaste mening: de strejkande ville bli “behandlade som människor”, ett av de mest politiska krav man kan ställa.

Man kan i vissa fall se en fortsättning på den här oviljan att ägna sig åt “politik”, snarare än pengar: fackföreningarna här över har varit notoriskt dåliga på att organisera de som arbetar inom the gig economy, med underbetalda löner under nolltimmeskontrakt (särskilt städare). Det kan ha att göra med att man då behöver göra ett specifikt politiskt ställningstagande, nämligen att försvara de rättigheter som hör till de som till övervägande grad utför jobben, dvs invandrare. Och där har det brittiska facket alltid haft svårigheter.

Så övergår vi då till Boris Johnson och hans hittills virvelvindiga valkampanj (trots att han nekar planer på nyval). Hans strategi är uppenbar: att fram till slutet på oktober leda uppmärksamheten bort från no-deal Brexit och i stället mata Leave-valkretsarna i norr med en massa (wait for it…) pengar: HS2 med en ny tågförbindelse mellan Manchester och Leeds; £3.6bn i understöd till små och stora städer under George Osbornes gamla paraply “Northern Powerhouse”; 20,000 fler poliser på gator och torg; socialvården återupprustad, osv.

Delvis har det att göra med att ta vinden ur seglen för Labour, som förespråkat just sådant här. Och det är ganska smart, för Labour under Corbyn har inte den politiska (se ovan) kompetensen att dra upp botemedlet mot de dramatiska nerskärningarna sedan 2010 till en mer visionär, hoppfull och välplanerad nivå än att bara presentera det som en serie framtida vallöften, pledges, vaga, ospecifierade.

Men Johnsons strategi kan också funka, i alla fall kortsiktigt, med många av de engelska (snarare än brittiska) väljarna. Jo, undersökningarna visar alltid att det är nerskärningarna som mest bekymrar folk när de blir tillfrågade: polis, skolor, vården. Men verkligheten visar också att det handlar, inte bara om pengar till det allmänna utan också om pengar till det privata: huspriser framför allt (för historisk bakgrund, se Londonboken s86ff).

Här är då min generalgeneralisering. Den engelska (inte brittiska) väljarkåren är i slående grad ekonomistisk, fokuserad på home and castle, kalla det en saldo-borgerlighet. I motsats då till vad jag inbillar mig är väljarkårer i det övriga Europa som visserligen resonerar ur samma defensiva, ekonomistiska synpunkt, självklart, men dessutom ofta tar andra, större politiska faktorer med i spelet: framför allt en slags övergripande tanke på “nationens bästa”, för att nu uttrycka det med scare quotes. Och det finns, som bekant, inte någon engelsk nation.

Jag kan som sagt bara inbillat mig den här distinktionen mellan britter och det övriga Europa. Men jag förutspår också följande. Johnson kommer knappast att nämna Brexit under de kommande månaderna, bara fokus på hans jättelika ekonomiska insatser på hemmafronten. När så dagen kommer den 31 oktober annonserar regeringen en jättelik Hallowe’enfest över hela landet, gratis alkohol, fish & chips åt alla, den där rödhårige killen med glasögonen spelar musik hela natten, gör hela England till Magalluf, bakfylla fakbylla…

Och nästa dag, 1 november, är det nyval.