PS om översättningar
Categories: Kulturellt, SpråkWednesday, Aug 15, 2018
En liten fotnot till det där om Fabio Stassis bok i går. Jag har ibland hört folk undra hur en recensent kan bedöma kvaliteten på en översättning om man inte behärskar originalspråket, långt mindre läst boken i fråga i original (som då är fallet med mig och italienskan). Men det är egentligen inte så konstigt. Dåliga översättningar skorrar. Det är som när man ror en eka utefter en stenig strand och hör ett plötsligt skrap i underredet. Ingen panik, men man får passa sig: det där oljudet var inte en del av resan, av själva tanken med resan. En dålig översättning doesn’t cohere, den stämmer inte överens med det som helt klart pågår i texten. Det är därför recensenter ofta prisar översättningar med ord som “smidig”, “ledig”, att den “flyter” (!).
Men det är ju lika självklart att man då också kan missa saker, fast det rör sig mest om små detaljer. Jag recenserade Ian McEwans ‘Cementträdgården’ i Aftonbladet (15 juni 1980) och jag hade för ovanlighetens skull redan läst boken i original, så jag hittade några underligheter: “Bara två exempel: ett ironiskt litet ‘Oh dear!’ har blivit ‘Du har inte sett mycket, din stackare!’ och ‘a bus shelter’ har blivit ‘ett cykelställ med tak’!” Och jag kände mig nog väldigt smart när jag hade skrivit det, men eftersom jag inte sa något annat om översättningen generellt så framstår det ju snarast som lite grinigt pedantiskt, särskilt som det blev recensionens avslutande piruett.
(No names, no packdrill men översättaren i det fallet var gift med min gamla tyskalärare på högstadiet, så länge sen var det… Eeek…!)
August 15th, 2018 at 10:59 am
Visst handlar det om tonträff och en förmåga att få även det komplexa att bli snyggt, levande och avläsbart. Jag kan inte ryska men det är (har länge varit) helt uppenbart för mig att Hans Björkegren var en lysande översättare från detta språk, just för att mångstämmigheten, det precisa ordvalet, energin, rytmen och djupet i rösten är så närvarande i hans översättningar av Dostojevskij, Solzjenitsyn, Zinovjev med flera. I en dålig översättning ser man bara ytskiktet i texten och på ett litet blekt sätt, i en bra översättning syns flera skikt, som i en varsamt restaurerad målning.
August 15th, 2018 at 11:56 am
Apropå ton så hade Guardian lite problem med Löfvens “va fan” i går — dom började med “what the heck” men uppgraderade snart till “what the hell”.
Hur översätter man bäst ett ironiskt “oh dear”, förresten? Att peta in ett “stackare” i översättningen känns inte helt fel.
August 15th, 2018 at 1:30 pm
Det allra första jag såg (kanske inte i The G) var “What the f**k!”
Bra fråga! Nu kommer jag inte alls ihåg vem eller i vilket sammanhang “Oh dear” yttrades, men ett “O, kära nån då!” skulle innehållit nog med ironi (förutsatt att det inte uttalades av en medlem i en syförening…)
August 15th, 2018 at 1:53 pm
En bättre översättning av Löfvens ed hade kanske varit “Farkinell!”. Arbetarklass och allting (första gången jag såg det var i en härlig intervju med Jeff Beck).
August 17th, 2018 at 7:56 pm
Eftersom jag bott i Norge och regelbundet läser norska böcker retar jag mig (nästan) alltid på svenska översättningar. Språken ligger ibland så nära varandra att översättaren använder norska ord som också finns i svenskan fasten de på det andra språket har en helt annan valör.
Och så är det jävligt irriterande när en cellospelare beskrivs med att han “för bågen fram och tillbaka över strängarna”. Stråke heter bue på norska men ingenting annat än stråke på svenska … (Jan Kjærstad, “Tecken till kärlek”)
August 17th, 2018 at 8:04 pm
Usch, man ryser, frustar, öppnar fönstren för lite frisk luft… Hemskt.