Signaturen ‘Hubert’ påminde mig nyligen i en kommentar hos Gunnar Wall att jag en gång i tiden lovat skriva mer om Oswald Le Winter, detta var i min gamla text om ‘Allan Francovich och filmen-som-inte-blev om Palmemordet’ (pdf). “Var han århundradets whistleblower, en simple bluff eller både och?” undrar ‘Hubert’.

Det undrar jag med. Nu är det åratals sen som jag ens tänkt på hela den här härvan av underliga figurer som kantade Francovichs projekt, men några synpunkter ska jag väl kunna rigga upp. För det första finns en Wikipediaprofil över honom, som inte är helt oproblematisk. Och det här är faktiskt själva pudelns kärna. Ingenting som skrivits eller sagts om OLW är oproblematiskt, minst av allt det han sagt och skrivit själv.

Detta är väl fakta i korta huvuddrag. Han föddes 1931 i Wien, i en judisk familj som till slut flydde till USA. OLW var akademiskt lagd och gjorde en karriär inom litteraturvetenskapen, bland annat som Shakespearevetare. Han var också av allt att döma en skicklig poet. Han lämnade dock akademin, tydligen i mitten av sextiotalet, och började undervisa i psykologi för amerikanska trupper baserade i Tyskland.

I den vevan ändrade han abrupt inriktning på sin karriär, ungefär som Rimbaud i Afrika. Inget av detta går dock att definitivt bekräfta, typiskt nog.

Han ska ha rekryterats av CIA inför en föreläsningsturné i Sovjet, och därefter följde en lång och färgsprakande karriär inom ‘black ops’, desinformation, ‘wet jobs’ och annat tjosan. Han ska ha varit överallt där något hände: i Vietnam, i jakten på Che Guevara… Under senare år var han inblandad i periferin av Iran/Contra, ‘October Surprise’, i “mordet” på Diana… Han dog för drygt två år sen, i februari 2013, i South Carolina (runa).

Lögnare, fantasist, mytoman: det är inte svårt att dra den slutsatsen. Problemet är att OLW gång efter annan producerade uppgifter som efter närmare granskning visade sig stämma. Olle Alsén, som kände OLW väl, berättade för mig om flera sådana tillfällen, bl.a. att en utbyggnad av Karlskrona örlogsbas skulle ha delvis finansierats med tyska pengar, dvs. Natopengar. Någonstans i den här härvan av fantasier fanns ibland små guldklimpar.

I bedömningen av OLW:s pålitlighet tar jag nog Alsén som föredöme. Olle var alltid beredd att lyssna på vad OLW hade att säga, men med all den misstänksamhet och skepsis som hans långa journalistbana hade försett honom med. Allan Francovich var naturligtvis inte heller okritisk gentemot OLW, men kanske lite för villig att låta honom hållas. OLW var ju en av huvudpersonerna i både serien om Operation Gladio och Lockerbiefilmen, och såg ut att bli det i Palmefilmen också. Jag var förstås rätt bekymrad över detta.

‘Hubert’ tar upp just Palmemordet och misstankarna om iblandning från Natos sida, möjligtvis i samarbete med en grupp svenska affärsmän och militärer. Det mesta av detta kommer just från OLW. Det rör sig om de s.k. SOPS-dokumenten som ska ha emanerat från en grupp inom Nato kallad ITAC (International Threat Assessment Centre) och de finns tillgängliga att läsa i offentligheten, om man nu vill göra sig besväret att leta upp dem.

Problemet kvarstår, dock. Och problemet är Oswald Le Winter.

Jag träffade honom en gång, det var alltså i samband med minneshögtiden för Allan Francovich våren 1998. Han var väl lite under medellängd, ganska fetlagd, han svettades en hel del, och han hade allvarliga hudproblem. Det senare sa han var ett resultat av att ha utsatts för Agent Orange i Vietnam på sextiotalet. Men han har också gett helt andra förklaringar annorstädes, att det t.ex. skulle varit psoriasis.

Han förklarade alltid för människor, så fort som möjligt, som ett visitkort: “I work in disinformation“. Eller med andra ord: han var, som alla som kommer från Kreta, en lögnare. Jag tänkte jag skulle vara listig och gav honom en kuggfråga. Det gällde den där gamla skrönan om att Raoul Wallenberg greps av en rysk patrull i Ungern vars befälhavare var en ung major Leonid Bresjnev. OLW tittade mig i ögonen och sa, “Det är sant”.

Till sist skulle jag vilja ge rådet att inte googla på “Oswald Le Winter”. Man fastnar obönhörligen i en geggamoja gjord på en blandning av tjurskit och spindelväv, och det finns bättre saker att göra med den tid vi har kvar här på jorden. Spela schack, eller läsa Erich Kästner, eller äta pretzels medan man kollar Elvis på Youtube.