Charles Marowitz var en rolig jävel (som just gått och dött, 80 år gammal, runa här). Hans uppsättningar på Open Space Theatre och, sedemera, The Roundhouse på 1960-talet och framåt har blivit legendariska för de vansinniga friheter han tog sig och de vilda åthävor han insisterade på, ofta explicita sexscener där de, mer eller mindre, hörde hemma. Han var förstås också legendariskt omöjlig att samarbeta med.

När jag kom till London i början av 70-talet hade jag stora ambitioner i bagaget (för ska man ha ambitioner kan de ju lika gärna vara stora). Bland annat tänkte jag regissera en TV-uppsättning av Strindbergs ‘Paria’ där X och Y skulle spelas av samma skådespelare – faktum är, jag tycker fortfarande inte det är sån dum idé, när man tänker på det… Jag hade till och med gjort en egen engelsk översättning av den, i avsikt att få den att låta mindre litterär och mer vernacular, mer modern än t.ex. Michael Meyers version.

Ung och dum som jag var skrev jag ett brev till Michael Meyer med några allmäna frågor och synpunkter, och fick ett otroligt snorkigt svar där han varnade mig för att inkräkta på existerande översättningar, dvs. på hans revir. Jag blev förstås lite ställd. Men så hade jag läst att Marowitz nyligen också rykt ihop med Meyer, jag kommer inte ihåg vilken Strindbergpjäs det var fråga om, så jag kontaktade Marowitz och bad om råd och fick i princip svaret, “Fuck Meyer, do your own thing…”.

Och det gjorde jag väl också, om inte annat så i den meningen att det aldrig blev av med nån TV-uppsättning av Paria… Skådespelaren Robert Hardy var intresserad av att åta sig rollerna, och genom hans försorg hamnade projektet till slut på något skrivbord på BBC. Men en blåsig dag öppnade någon fönstret och alla papprena spreds för vinden, never to be seen again…

Nästa avsnitt: “Hur jag tacklade oljekrisen 1973”.