Trafikentusiaster
Categories: Brittiskt allmäntTuesday, Apr 15, 2014
Det var en viss anstrykning av Harold Pinter i repliken som gjorde att jag började lyssna:
-Did you ever photograph the overhead insulators at Tottenham Hale…? (paus) … I wouldn’t like to think I’m talking to myself, you know…
Nej, nej, sa hans kompanjon, jag försökte bara dra mig till minnes… Det här var två män i pensionsåldern: fritidsjackor, fotvänliga skor, gubbslacks av den där obestämbara färgen mellan mörkbrunt och mörkgrått. Jag skulle tippat att de båda varit ingenjörer på rälsinspektionen i Swindon; i alla fall kände de varandra uppenbart väldigt väl.
Jag satt alldeles bakom dem på 277:ans övre däck, ganska långt fram. Till en början trodde jag de var bus spotters, för sådana stöter man allt emellanåt på på bussarna (man känner igen dem på att de säger saker som, “Nämen titta där borta, Harry, har dom dragit ut den gamla KH407:an igen…?! Det vore ju nästan komiskt om det inte var så tragiskt…!”)
Men de här två visade sig snarare vara route spotters, en kategori trafikentusiaster jag inte ens visste fanns. Det verkade som om de hade gjort det till livsuppgift att åka varenda busslinje i London och markera ruttens utsträckning i ljuset av de historiska förändringarna i infrastrukturen, framför allt i relation till de gamla spårvägarna.
-“Här svängde den gamla 22:an av mot höger, mot East India Docks…” sa den ene. -“Utom på sön- och helgdagar,” sa den andre. -“Självklart…” sa den ene. -“Avstig Whitechapel” sa den andre.
Jag fick reda på att det brukade finnas en vändplatta för spårvagnarna just där Dalston Lane viker av vid Graham Road.
Det fanns en 581:a som tog till vänster på Mare Street, mot Finsbury Park.
Det gick en spårvagn på Southgate Road, ända upp till Palmers Green, alltså mer eller mindre den rutt som 141:ans buss tar nu.
Det är något hypnotiskt fascinerande med djupt känd kunskap av den här typen. Flann O’Brien kanoniserade ämnet i sin kåseriserie ‘For Steam Men’ i Irish Times på 1950-talet (“When it suits their book, some people do not scruple to drop hints in public places that I am opposed to poppet valves. It is, of course, a calumny.”) Det finns en skönhet i det svårtillgängliga, som jag tidigare haft anledning att notera.
När jag reste mig upp för att gå av vid St Thomas Square såg jag att den ene hade en surfplatta i knät, med vad som såg ut som en lång lista med foton och vidhängande texter för linje 277, med massor av länkar. Av deras samtal hade jag förstått att de två också mixtrade mycket med sina datorer, och det här var antagligen projektet de arbetade på. Trainspottern i mig nästan svimmade av lycka.
April 17th, 2014 at 2:57 pm
The fact is that I supported poppet valves at a time when it was neither profitable nor popular.
April 17th, 2014 at 4:18 pm
Javisst, du är ju också hängiven Flannian…! Bland kåserierna är nog Steam Men och The Brother mina favoriter.
April 17th, 2014 at 5:58 pm
Måste erkänna att jag mest har skumläst Steam Men. Man fattar ju vad det går ut på rätt snart, men att försöka sätta sig in i det tekniska blir bara för mycket. Men han verkar ju kusligt väl insatt i ämnet.
April 17th, 2014 at 6:06 pm
Jag tycker inte man behöver sätta sig in i det tekniska. Vilket vad jag förstått stämmer på pricken alltihop (poppet valves kallas snyftventiler på svenska!). Det är liksom det “politiska” och “professionella” som gör att det lyfter, sarkasmerna och skrytsamheten, och… ja… Nä, nu måste jag nog återvända till Steam Men, det var ett tag sedan jag läste dem…
April 17th, 2014 at 6:07 pm
Låt oss för all del ägna en tanke åt The Plain People of Ireland, Catechism of Cliché och Bores. Keats and Chapman har vi ju avhandlat tidigare.
April 17th, 2014 at 6:13 pm
Bores är underbar också (“How old would you say this suit is?”)… Och det är ju en del som försökt sig på att imitera både Catechism och Keats and Chapman – om man kan kalla dem lärda shaggy dog stories – men utan Flanns handlag…