Mera död och förskräckelse
Categories: UncategorizedTuesday, Sep 17, 2013
Jag visste väl att det var en dum idé att passera sextio. Pensionatet Höstsol töms successivt på boende. Bilar med fördragna gardiner susar iväg på grusgången. En stol står tom vid frukost nästa morgon.
För ett par veckor sedan (fick jag just höra) dog vår gamle vapendragare Leon Whiteson, ärrad legoknekt i de intellektuella förtrupperna Hampstead Irregulars, som vanligtvis bivackerade på det österrikiska kaféet Kukuruz på Haverstock Hill, detta var på 70/80-talen. Som många andra i det sällskapet måste det dock erkännas att Leon ofta talked a better book than he wrote, för att nu vara lite elak.
Det var också hemma hos Leon och Aviva i Los Angeles, långt senare, som jag spenderade en kväll med en av de överlevande från Waco. Leon skulle spökskriva hans memoarer, men jag tror aldrig det kom till, ähm, skott. Mycket underlig kille: det var som att prata med någon på telefon i levande livet – so near and yet so far – som om han hade en slags inbyggd Verfremdungseffekt.
Nej, från och med nu får det fanimej bli roligare på Pressylta. Eller nåt om korv.
September 17th, 2013 at 6:20 pm
Usch ja, Gunnar, fy katten, Jag saknar ingen, utom min man. Och min pappa ibland.
Men häromdan medan jag väntade på bussen kom jag på mig med att räkna på fingrarna hur många Ma-ma Generation nära mig, som dött. Blev 9. Det är inte i det läget man tänker. Vadåra, vad haderu trott?
September 17th, 2013 at 6:29 pm
Leden tunnas ut, kamrat…
September 17th, 2013 at 6:34 pm
Fast det kommer ju nya kamrater – hoppas de/vi lever länge och väl! Salud!
September 17th, 2013 at 7:13 pm
“Begravningarna kommer tätare och tätare
som vägskyltarna när man närmar sig en stad.”
(Thomas Tranströmer)
September 17th, 2013 at 7:15 pm
Touché…!
September 18th, 2013 at 6:22 am
Denna morbida konversation påminner mig om en arbetskamrat som sa, angående framtidsutsikterna, att “visserligen har alla dött hittills, men för min del, man vet ju inte…”
September 18th, 2013 at 12:55 pm
Lennart, min vän, jag tycker inte det är morbiditet att så att säga toucha döden. Att dröja vid den och åma ner sig däremot – kan vara det – M-ordet.
September 18th, 2013 at 2:21 pm
“Efter att jag nu har undertecknat papperen om mina morföräldrars gravrätter har jag fullgjort den uppgift för vilken jag kommit till världen”
-Selma Lagerlöf i en intervju inför 80-årsdagen 1938, citerad av Elin Wägner.
September 18th, 2013 at 2:29 pm
Gabrielle,
du har naturligtvis rätt – jag valde fel ord! (morbid: sjuklig, osund, snedvriden, makaber, sjukligt lastbar, patologisk, pervers, dyster, säger synonymordboken…).
Men jag dröjer ibland vid tanken på döden. Den är inget dåligt sällskap, egentligen. Förr eller senare sitter vi ju där vid schackspelet.
September 18th, 2013 at 3:40 pm
Lennart: Jag har helt nyligen funderat på att skaffa mig en Hamlet-skalle. Memento, du vet.
Tror att man oupphörligt måste påminna sig om livets korthet. I all fall om man är som jag, stämningsmänniska, twittrare, och totalt renons på präktiga armbågar.