Modernistiska lämningar
Categories: KulturelltWednesday, Oct 17, 2012
Joycehistorien från förra veckan fick mig att leta upp en sak jag skrev i Allt om Böcker för hiskeligt längesedan (nr 7/8 1985). Den återges här lätt redigerad.
# Wyndham Lewis och TS Eliot skulle åka till Paris för att hälsa på James Joyce. Av skilda anledningar kunde Ezra Pound inte följa med. Ständigt den omtänksamme vännen, och medveten om Joyces dåliga ekonomi, skickade han i stället med ett paket, inslaget i brunt papper och snöre.
Lewis och Eliot når Paris och träffar Joyce på en restaurang. Där överräcks paketet högtidligt. Joyce, halvblind och fumlig, ger sig på Pounds komplicerade, om inte rent paranoida, knutar, men utan framgång. Efter en stund får “brutale” Lewis hjälpa till. Äntligen kan Joyce veckla upp papperet. Paketet visar sig innehålla ett par begagnade skor. De är tre nummer för små.
I en tung och tjurig tystnad, med blickarna fastspända på de gamla skorna, sitter tre av den engelskspråkiga modernismens förgrundsgestalter och undrar vad den fjärde kan ha tänkt på.
# En av den engelskspråkiga modernismens bakgrundsgestalter, Ernest Hemingway, medverkade i “Dikter av 5 vänner”, en kort antologi sammanställd av Pound och tryckt i dennes Pavannes and Divagations 1958. Hemingways bidrag hade titeln “Neothomist Poem” och löd:
The Lord is my shepherd
I shall not want
Him for long
Vilket i min fria svenska översättning lyder:
Herren är min herde
Mig skall intet fattas
Bara annat
# Ezra Pound skrev vid samma tid – “RELIGION: ett av många misslyckade försök att popularisera konsten.”
# Och Gertrude Stein skrev – “Ezra Pound är ett bysnille. Vilket är utmärkt om man är en by, men om inte, inte.”
# Lewis’ och Pounds unge vän, filosofen och kritikern TE Hulme, var en storvuxen och bullrig man som drack ordentligt och ofta råkade i knipa. En utomordentligt vacker vårdag år 1912 ställde sig Hulme, full som ett ägg, och pissade i rännstenen mitt på Soho Square.
En poliskonstapel kom fram och tog honom vid armen. -“Så där kan ni inte göra!”
Hulme vände sig häftigt mot konstapeln och röt: -“Inser ni inte att ni tilltalar en medlem av medelklassen?!”
-“Åh, jag förstår, ursäkta då…”, sa konstapeln, och gick sin väg.
# En dag när Joyce satt och dikterade Finnegans Wake för Samuel Beckett, knackade det på dörren. Beckett hörde inte, men Joyce sa -“Kom in!”. Och Beckett skrev “Kom in!”. Och Joyce lät det förstås stå kvar.
# En ung man kom fram till Joyce i Zürich och frågade: -“Får jag kyssa den hand som skrivit Ulysses?” Joyce tvekade i bråkdelen av en sekund. -“Nej, den har gjort så mycket annat dessutom…”
# På 1950-talet framträdde Ernest Hemingway, iklädd t-tröja och shorts, i en tevereklam för öl. Ölet hette Rheingold.
# Scen: Sydney Schiffs våning i Paris. Tid: maj 1921. Vid pennan: William Carlos Williams.
SIDNEY SCHIFF: Får jag lov att presentera – Mister Joyce – Monsieur Proust…
MARCEL PROUST: Enchanté…
JAMES JOYCE: How do you do…
(Tystnad)
PROUST: Tycker ni om tryffel?
JOYCE: Ja, det gör jag. (Tystnad) Jag har huvudvärk varje dag. Dåliga ögon.
PROUST: Min stackars mage. Vad ska jag ta mig till? Den tar död på mig. Faktum är att jag måste gå, nu genast.
JOYCE: Jag befinner mig i samma situation. Om jag bara kunde hitta någon som kan hålla mig vid armen. Adjö.
PROUST: Charmé. Åh, min mage…
# “Lewis besökte New York på våren 1917 och två veckor senare” – här gjorde Ezra Pound en konstpaus – “två veckor senare förklarade USA krig mot Centralmakterna.”
# En dag på 1930-talet gick Wyndham Lewis för att hälsa på Tom Eliot. Sin vana trogen öppnade han och gick in utan att ringa på klockan. I hallen upptäckte han att dörren till Eliots arbetsrum stod på glänt. Han smög sig fram sakta och tyst, och tittade in.
Därinne, nersjunken i sin läsfåtölj, satt Thomas Stearns Eliot och stirrade bistert, rakt ut i tomma intet. På golvet bredvid honom, på knä och med knäppta händer, och blicken vädjande upplyft mot honom, satt Lady Ottoline Morell. Hennes juveler glittrade därinne i det anglikanska dunklet. Och med en stämma som vibrerade av innerlighet yttrade hon de odödliga orden:
-“Lär mig att bedja, Tom! Lär mig att bedja…!”
# “Om de läst min Éducation Sentimentale hade detta aldrig behövt hända” – Gustave Flaubert.
October 17th, 2012 at 7:30 pm
Jag mottog dessa pärlor lätt fnissande och snörvlande, inte grymtande…
October 17th, 2012 at 9:33 pm
Gott att veta, Lennart. Modernistiskt elixir mot alla krämpor!
October 18th, 2012 at 3:19 am
“Kneel and Pray” var f ö den ursprungliga titeln på Deep Purple.klassikern Speed King (från 1970) – titeln stoppades av EMI, och ni får själva räkna ut varför…
October 18th, 2012 at 7:59 am
I den där Eliothistorien på slutet ligger i alla fall för mig den engelska litteraturens yttersta och förnämsta funktion: att lära den sysslolösa bourgeoisien tilltala sin gud.
October 18th, 2012 at 8:12 am
Kanske därför William Blake alltid tett sig som en sådan outsider inom den engelska vitterheten: “I have also the Bible of Hell, and the world will know it whether it wants to or not!”
October 18th, 2012 at 2:28 pm
Gillar dem! Men kan samtidigt inte låta bli att undra: hur många har du hittat på …?
October 18th, 2012 at 2:39 pm
Håkan, samtliga är sanna i så måtto att de är hämtade ur litteraturen om modernismen och modernisterna… De flesta Joycehistorierna kommer t.ex. från Ellmans biografi, annat från Hugh Kenners (klassiska) ‘The Pound Era’, åter annat från Stuart Gilbert, eller den omfattande litteraturen om och av Lewis, osv osv… huruvida sedan dessa källor i sin tur kan betraktas som sanningsenliga är en annan femma… därav titelordet “lämningar”, som i “helgonlämningar”…
October 18th, 2012 at 4:05 pm
Att Proust och Joyce skulle ha träffats kittlar ju onekligen fantasin – även om deras “samtal* här ovan är en besvikelse på något sätt..
October 18th, 2012 at 4:34 pm
Förlåt min misstanke, jag har blivit en smula desillusionerad …
October 18th, 2012 at 5:49 pm
Håkan, det blev modernisterna också med tiden…
October 18th, 2012 at 6:11 pm
Men vadå – Lady Ottoline var väl bara som alla andra groupies? De brukar övergå till idolernas religion – Black Sabbath eler whatever.
Och vadå sysslolös bourgeoisie – de brukar inte vara sysslolösa, de har sina gardenparties, sin hästjakt, sina välgörenhetsfester med årets skörd och ja, jisses, vad de hittar på. Jobbigt värre. Så sysslolös – det är nog bara en dröm för nepalesiska munkar. Vad beträffar Ottoline så tror jag nog hon modellerade en del också. Och inte i trolldeg.
October 18th, 2012 at 7:38 pm
Inte bara det, Gabrielle, jag stavade hennes namn fel, det ska vara Morrell, inte Morell. Min senaste felstavning var Ljungdahl/Ljungdal. Tror du Arnold och Ottoline skulle funnit något gemensamt, utöver detta, t.ex. himmelssöndrande, banka-in-i-väggarna intensivt sex? Jag tror inte det själv. Men titta på Wiki-Ottoline och rubrikerna lyder “Early Life”, “Notable Love Affairs”, “Hospitality”, “Later Life”, samt kronan på verket, “Her After-Life in Literature”… Hennes epitafium blir liksom “I appeared”.
http://en.wikipedia.org/wiki/Ottoline_Morrell
October 18th, 2012 at 8:27 pm
Jo, jag kollade faktiskt på Ottoline och såg under “Notable Love Affairs” att hon skulle haft ihop det med den legendariske mytomanen Axel Munthe. Samma vaga antydning finns på w. artikel om Munthe, f.ö. en helt kritiklös hyllning till denne skojare. “Inspiration for Lady Chatterley”, jo jag tackar jag. Det verkar påhittat det mesta.
Finns det seriösa belägg för hennes affärer resp. förekomst i litteraturen?
October 18th, 2012 at 8:39 pm
Bengt, du är alldeles för österrikisk – eller vad det nu är – om detta… Det behövs öht inga seriösa belägg i det universum Lady O rörde sig. Det räcker med att man säger att det hänt.
Axel Munthe som bedragare? Mitt intresse för honom har aldrig varit starkt nog för att veta varken eller… En bluff alltså? Har du “seriösa belägg”?
October 18th, 2012 at 8:52 pm
Munthe var en pigg och äventyrlig yngling som snabbt ville hemifrån, och är i början av sin story helt sympatisk – även om det nog förekommer en del överdrifter angående hans maximum laudes eller vad fanken det heter – i medicinexamen.
Sen blev han en besynnerlig sybarit, med faiblesse för stort ägande, pompa, samt damhistorier av underlig och mestadels osexig natur.
Men jag gillar honom i den tid han erbjöd fattiga konstnärer och författare i Paris gratis läkarhjälp, medan han viggade desto mer från de rika. En liten Robin Hood alltså, som med tiden förfördes av sin egen obskyra glans.
Om Ottoline: Har för mig att det var något (mer sexigt vet jag inte?) mellan henne och Woolfan.
Vägrar läsa länken, så mt intresserar hon mig inte. Men Munthe råkade jag fastna i på grund av semesterhusets bokhylla. Underliga äro ödets nycker!
October 19th, 2012 at 8:39 am
Lustigt att ingen av er nämner Munthes förhållande till (inte med) drottning Victoria.. och hans eventuella släktskap med svenska kungahuset.
Vad får dig att kalla honom mytoman, Bengt?
October 19th, 2012 at 1:00 pm
Malou – jag är inte så kungahusfixerad. Men visst, Victoria var hans “bästa” kap. Och i den bästa av världar kanske en sann kärlek. I alla fall tog han väldigt mycket hand om henne. Förtrogna, tror jag det hette på den tiden. Och det låter ju bra. Eller så missbrukade han sin makt över henne också. Biografin jag läste (har glömt författaren, lätt att hitta på nätet) visade i alla fall på en ganska så rejält manipulativ, och kanske suggestiv, natur.
October 19th, 2012 at 1:40 pm
PS: Men att Ottoline hängde med Bloomsburygruppen verkar mycket mer lajbans í mina ögon än att Victoria hängde med Munthe. End of story.
October 19th, 2012 at 2:21 pm
Jag kan i princip bara tänka mig två grupper som det vore MINDRE lajbans att hänga med än med Bloomsburygruppen: Hells Angels i Härnösand och Branch Davidian i Waco, Texas…
October 19th, 2012 at 3:00 pm
Haha.. bland alla saker jag blivit kallad i mina dar tar nog “kungahusfixerad” priset. Tack, Gabi! Tror jag var mer intresserad av hennes tragiska öde.. och hans sätt (vad det än må ha rört sig om) att hjälpa henne.
October 19th, 2012 at 3:56 pm
Jag är definitivt ingen specialist på Munthe men jag trodde att den allmänna uppfattningen numera var just att han var manipulativ och mytoman. En rundgoogling på olika aspekter bekräftar det intrycket. “ trots att mängder av artiklar och böcker har skrivits om denne man, har beskrivningarna av honom varit högst skiftande. Från undergörande,självuppoffrande doktor till charlatan,lögnare och bluffmakare” heter det te.x i en lång artikel i Läkartidningen. I en artikel med den träffande rubriken “Mannen som iscensatte sitt liv heter det:”Han vet att man måste bevara allvaret om man ska ljuga. Han är ingen bedragare. Ändå bedrar han. Han är ingen svindlare. Ändå svindlar han. Han bländar och blir bländad.”
De flesta uppgifterna om Munthes liv och dåd kommer väl från honom själv. Kanske finns det någonstans men jag har aldrig läst några vittnesmål från konstnärskolonin i Paris som han skulle ha behandlat gratis. Att han ensam tillsammans med sin hund skulle ha bestigit Matterhorn på vintern 1896 tilltror jag mig, med god kännedom om de lokala förhållandena, ha rätt att sätta ett stort frågetecken för. Däremot besteg han tydligen, med eller utan hund, det betydligt enklare Mont Blanc.
Men tydligen har han förmågan att än idag väcka beundran 😉 Inget ont i det, vi måste väl få ha kvar några drömmar.
(PS Victoria av Baden var dottersons dotter till Gustav IV Adolf vars ättlingar av riksdagen förklarats för alltid ha förlorat alla anspråk på Sveriges krona. Har ni tänkt på vad det betyder?)
October 19th, 2012 at 5:38 pm
Tack, Bengt, för att du vidgar mitt vetande om A.M. Jag känner inte alls till hans ungdom och tid i Paris, men däremot vet jag att han var älskad av människorna på Capri och Anacapri. Där behandlade han dem som inte kunde betala gratis. Detta har jag från en ungdomsvän vars familj bott där i generationer.
Av allt ont och gott som sägs om människor, vill jag ju helst tro på det senare. Gör det mig till en drömmare? Varför välja förresten? Sanningen ligger väl ofta mittemellan.
October 19th, 2012 at 5:48 pm
Gunnar – jag kan framförallt tänka mig att inte hänga med någon grupp alls. Men att Bloomsbury var lite skojigare än t.ex. marxistleninisterna är jag rätt säker på.
October 19th, 2012 at 7:29 pm
Nu kom jag på: Bengt Jangfeldt skrev boken om Munthe. Inte utan sund skepsis…en välskriven biografi, men med för många detaljer (som vanligt är).
October 19th, 2012 at 8:58 pm
För övrigt, Bengt, det där problemet med GIVA löste jag enkelt och smärtfritt i en roman som hette “Vad skall kungen göra nu?” genom att uppfinna en tidigare okänd son till Karl XIII… Min historiska vägledare i detta tilltag var ordföranden i Republikanska Klubben, Sten Sjöberg, som skrev den explosivt utmärkta “En furstlig svindel”…. som bör finnas i varje svensk bokhylla. Up the republic!
October 19th, 2012 at 10:52 pm
Jo, Malou – jag sa INTE att du var fäst vid kolorerade bilder av de kungliga, jag sa bara att jag INTE är det. Fast i min familj hade vi Victoria och Gustav V på dasset – jag tyckte redan då att hon såg sträng ut. Visavi Munthe var hon snarare den veka. Men resten berättar faktiskt Jangfelt bättre än jag. Kan man tänka sig?
October 20th, 2012 at 9:31 am
@Gunnar. Dikten överträffar verkligheten alltså. Efter att ha lyckats googla fram baksidestexten inser jag att det är en bok man måste läsa. Får försöka vid nästa Stockholmsbesök.
Värre är det med “En furstlig svindel”. Här finns massvis med googleträffar men knappast någon som kan antyda vad det handlar om. Jag hade hoppats att det skulle vara något om usurpatorn men det verkar som om det (kanske) skulle röra sig om den s.k. Guadeloperäntan. När jag i mitten av förra århundradet tog mina första stapplande steg på Finansdepartementet och hittade detta begrepp fann jag att ingen egentligen visste vad det var. “Första huvudtiteln” talade man inte mycket om. Min egen, långsökta teori, var att det kunde ha med S:t Barth att göra men det var ju fel. Tydligen avskaffades räntan år 1963. Gick GVIA frivilligt med på det? Men han kanske gick och klippte rhododendron på Sofiero och märkte ingenting.
October 20th, 2012 at 10:09 am
Jäpp, Guadeloperäntan är precis vad den handlar om. Jag har ett ex undanstuvat nånstans i kabyssen. Ska hitta och skicka, om du vill. Romanen däremot slut på lagret, dessvärre.
October 20th, 2012 at 12:54 pm
Slut på lagret dessbättre, menar du väl ; )
Och så måste jag säga att hela modernistinlägget var sketakul.
November 22nd, 2012 at 10:24 am
[…] Eliot och Lady Ottoline Morrell får sammanfatta den engelska litteraturens förnämsta uppgift (se Modernistiska lämningar) så får upptäcktsresanden Sir Richard Burton och hans unga hustru sammanfatta en av den engelska […]