Alan Turing igen+
Categories: Brittiskt allmäntWednesday, Feb 8, 2012
Debatten om den postuma benådningen av Alan Turing (se gårdagens länk) är principiellt intressant. Justitieministern Lord McNally gav som skäl bakom beslutet att inte gå med på benådningen det vanliga, och högst förutsägbara, “kontextuella” argumentet: domen mot Turing 1952 var med andra ord korrekt med dåtidens juridiska mått mätt.
Och, brukar det här argumentet fortsätta, precis som man inte kan döma någon retroaktivt så bör man enligt samma naturrättsliga princip inte kunna benåda dem retroaktivt heller.
Problemet är ju bara att man kan döma någon retroaktivt. Det var precis det som hände i Nürnbergrättegångarna efter kriget, dvs. “brott mot mänskligheten” existerade inte som folkrättslig princip när brotten under nazitiden begicks, och domarna mot nazistkoryféerna stred därför egentligen mot naturrätten.
Men man skulle kunna hävda att just åsidosättandet av tabut mot retroaktiviteten i det fallet skapade ett prejudikat, i så måtto att något sådant bara kan ske i fråga om brott som har med intolerans att göra, vare sig det gäller ras, eller sexualitet, eller något annat.
A: Motargumentet blir då att Förintelsen var a unique event, som följaktligen krävde unique law… En individ som dömts, helt korrekt enligt samtida lagstiftning, för ett sexualrelaterat brott kan inte ens börja mäta sig med ett kollektiv av individer som dömts för den systematiska utrotningen av ett helt folk.
B: Motargumentet mot det motargumentet blir då att lagen kanske känner till gradskillnader som dessa, men naturrätten gör det inte.
A: Jo, men domstolar dömer inte enligt naturrätt, de dömer enligt gällande lag….
B: Och under gällande lag ligger ett antal naturrättsliga antaganden som man inte kan avvika från. Annat än undantagsvis… Och varför ska undantagen då bara gälla brott av en viss dignitet…? Folkmord, men inte vad nu än den patetiska brottsrubriken var i Turings fall… “sexuellt ofredande”, jag vet inte… Vad har storlek på brottet med saken att göra?
A: Allt. Det är därför det finns “mord” och det finns “dråp”… och så vidare…
B: Jo, men det där handlar om intentioner… nog så viktigt, men har ingenting med naturrättsliga principer att göra…
(Forts. följer)
February 9th, 2012 at 12:37 am
Mycket intressant diskussion. Man skulle kunna spinna vidare ett stycke så här: det finns tillfällen när det är bra och rimligt att naturrätten bryter igenom gällande lag (även om denna anses vara delvis grundad på naturrätten) men den sortens undantag eller “appeller till Naturrätten direkt” gör man klokt i att vara sparsam med, annars hamnar man efter hand i ett läge där de fräter upp lagens transpoarens och tanken på likhet inför lagen. Alla som kan, och som är i en position att säga det och fixa det, kommer då att argumentera för att just deras viktiga frågor ska dras direkt inför naturrätten, på det sätt som de själva lägger ut texten, och att den här gruppen ska ha en egen gräddfil, att samhällskontraktet inte riktigt gäller för dem. Och den sortens invallning av egna privilegier kan man ju idag åstadkomma i ett samspel mellan sociala privilegier, outtalade IOU:s, bearbetning av opinionen och en försvagad rättsskipning (ungefär som att politikers ämbetsförläningar och reträttposter, eller lobbyism, ofta inte granskas alls, varken i Sverige eller i England).
Det finns liknande problem med uttalandena av svenska riksdagen och den franska senaten om att det som hände i Levanten 1915-17 var ett folkmord på armenier, kurder och assyrier (och “det första riktigt stora moderna folkmordet”). Det är ett slags historiskt rättsutlåtande, och även om det inte längre finns någon i livet att döma så uppfattas det av många, på båda sidor av debatten, som en skrapa åt dagens turkiska stat och folk från höjden av domarsätet. Dessutom är “folkmord” för många idag i stort sett synonymt med vilken grov massaker, eller osympatisk bombräd, i krigstid eller under diktatur, som helst: det spelar ingen större roll ifall den var planerad i avsikt att decimera ett visst folk, en etnisk eller religiös grupp som sådan. Men *juridiskt* sett förutsätter folkmord att det fanns en avsikt i förväg att slå mot medlemmar av gruppen just för att de tillhörde den speciella folkgruppen eller religiösa gruppen, att detta var basen för motivet och att det fanns en hyfsad grad av planering i just det syftet. En lynchmobb kan i regel inte begå folkmord, inte ens om de ör hundra man, det ska till en stat eller en grupp som sitter med de styrspakar som staten erbjuder, och det är just det som är kvistigt att belägga i fallet Osmanska riket vs assyrier m fl.
Om det inte är tydligt att det var ett planerat initiativ för att slå ut en viss folkgrupp etc så verkar etiketteringen folkmord tveksam, och man kan ju hävda (med rätta, menar jag) att då uttunnas själva begreppet folkmord, för oss och för framtiden. Exempelvis Oradour-sur-Glane 1944 var en avskyvärd händelse och en krigsförbrytelse, men inget folkmord: de som mördades där dödades inte i avsikt att försöka utrota just fransmän, utan som en (givetvis olaglig och dessutom byråkratiskt ‘mistaken’) straffexpedition emot motståndsrörelsen och dess civila stöd. Dessa var försvisso fransmän, men motivet för massakern hade inget att göra med etnicitet, och nazisterna avsåg faktiskt inte på något sätt att utrota fransmännen som nation. Många idag tycker kanske att en sådan distinktion bara är lappri: vill du vara på nazisternas sida eller? Men om man använder ord som folkmord, förtryck eller (hej Sverige!) utanförskap på ett så löst sätt så bryter man ner dem, gör dem tandlösa och mjuka; dessutom kan man ju verkligen fråga sig, apropå 1915 och apropå andra historiska ursäkter och vendettor, om det är ett parlaments sak att sitta och skriva normativ historia, att diktera, via lagboken, hur vi kan och får uppfatta en viss historisk händelse. Med rätten på “vår” sida.
February 9th, 2012 at 11:16 am
Intressant – jag visste inte att en benådning av Turing diskuterades! Nu läser man ju om honom överallt, men om jag förstått det rätt var det betydelsefulla arbete han (och de andra brittiska kodknäckarna) gjorde länge okänt eftersom det hemligstämplades av militära skäl.
February 9th, 2012 at 11:40 am
Ja, det var top secret långt efter kriget. När Ian Fleming, som hade haft god insyn i arbetet för att knäcka tyskarnas koder medan det pågick, skrev From Russia With Love, där man hittar avkodarmaskinen Spektor (i filmen blev namnet Lektor) tvingade MI5 honom att göra vissa förändringar i sin historia. Trots att själva berättelsen inte avslöjade något om vad man haft för sig under kriget var närvaron av en brittisk militär dekoder tillräckligt för att ge kontraspionaget och deras vänner kalla fötter: varken inför ryssarna eller inför det egna folket kände man sig pigga på att väcka tanken på något som liknade Ultra.
February 9th, 2012 at 12:22 pm
Och mycket av skälet till att verksamheten på Bletchley Park hölls hemlig så länge hade förstås att göra med hemlighetsparadoxen, dvs. att man inte kan låta den andra veta att man vet. Eller med andra ord, hade de allierade agerat alltför direkt och konsekvent, som resultat av vad de hemligen fått reda på, så skulle ju tyskarna vetat att de visste. Det resulterade i den slutliga, sant tragiska paradoxen att tillgången till hemligheten kan sägas ha förlängt kriget, snarare än förkortat det. Det var i mycket insikten om detta som gjorde denna hemliga vetskap hemlig så länge.
February 9th, 2012 at 8:35 pm
Det skrevs för ett tag sedan ett blogginlägg om Alan Turings insatser, bland annat som kodknäckare under 2:a världskriget, på The Renaissance Mathematicus, en blogg som jag så där i största allmänhet kan rekommendera. Texten är tämligen fragmentarisk eftersom den är mest består av en sågning av en artikel om Turing i Daily Mail, men är trots det mycket intressant. Ska man summera budskapet lyder det väl ungefär som: Jorå, Turing var en hejare, men han var liksom inte Gud.
http://thonyc.wordpress.com/2011/11/21/the-cult-of-st-alan-of-bletchley-park/
February 9th, 2012 at 9:29 pm
Det där kan jag nog – som utomstående amatör – ställa upp på helt och hållet, Thomas… och tack för länken! Jag tror dock Turings renommé idag vilar på en medienarrativt fatalt lycklig kombination av (1) hans involvering i superhemligt, datarelaterat underrättelsearbete under ett andra världskrig som dessvärre kommit att blir “glamour”-kriget att ha deltagit i, och (2) hans lika superhemliga känslo- och sexualliv, vilket till slut gjorde honom till offer för det samhälle och den samhällsmoral han hjälpt till att rädda. Det är ett oemotståndligt scenario för nutidens manusförfattare. Verkligheten, som vår renässansmatematiker konstaterar, ser annorlunda ut. Tack och lov.
February 10th, 2012 at 10:32 am
Tja, som verksam i branchen måste jag väl inflika att hans insatser inom området “beräkningsbarhet” (computability) var både omfattande och viktiga, oberoende av hans andra öden och äventyr. Grundläggande koncept som turing-maskiner och turing-completeness och turing-test är inte döpta efter honom av en slump…