På tal om Gustaf II Adolf ska jag faktiskt ta mig friheten, och göra mina läsare den tvivelaktiga tjänsten, att reproducera lördagsserien “Mysteriet vid Lützen” från analog-Pressylta (mars 2008). Den handlar i förstone om vad jag alltid betraktat som “världens bästa konspirationsteori”, vilken sedemera mynnar ut i ett resonemang om hur Sveriges “två makteliter” en gång uppstod, alltså vad Ola Tunander kallat “den röda rosen och det vita korset”.

Veteranerna bland er har förstås läst den, men för nypåstigna i Hallsberg kan det kanske ge några tänkvärda resonemang. Alla kommentarer mottages som vanligt med intresse, särskilt korrigeringar av historiska data. Jag lägger in alla tre delarna i ett stort schabrak, lika bra så, och jag har bara ändrat några skönhetsfel i originalposten.

MYSTERIET VID LÜTZEN del 1

Blev Gustaf II Adolf mördad av den svenska adeln?

Vi börjar, som man bör, vid brottsplatsen. Och det finns väl visst fog för att ta (en sammanfattning av) Peter Englunds version av händelseförloppet som den gängse.

Kungen tar befäl över Smålands ryttare efter att Stenbock sårats, men kolliderar med Götz’ kyrassiärer, tumult. En kula (1) snett bakifrån träffar GIIA i vänstra armbågen; söker sig bort, skiljs med sitt sällskap från smålänningarna. Sällskapet rider då rakt in i en grupp kejserliga kyrassiärer.

En av dem, Moritz von Falkenberg, avlossar ett skott (2) ”bara från någon meters håll” mot GIIA:s rygg,orsakar svåra blödningar. (Falkenberg själv faller efter en svensk värjstöt). En av kungens män, Frans Albrekt av Sachsen-Lauenberg, håller fast den vacklande kungen.

Ett skott (3) mot Streiffs manke, stegrar sig.

Ett skott (4) mot Sachsen-Lauenberg, men denne lyckas slå undan pistolen, men släpper då taget om GIIA. Sachsen-Lauenberg flyr, GIIA glider ur sadeln, släpas med några meter, men blir liggande, lever ännu.

Tre kejserliga ryttare dyker upp, sitter av. En av dem kör en pansarstickare i bröstet på GIIA, en annan genomborrar vänstra armen med värja. De tre sitter upp och försvinner.

Ottavio Piccolomini dyker upp. GIIA lever fortfarande. Några [kroatiska?] ryttare plundrar kungen, ger honom därefter ytterligare några stick. Någon [av kroaterna?] satte sin pistol mot kungens högra tinning och tryckte av det sista skottet (5).

Kungen hittas avklädd ”sånär som på tre bloddränkta vita skjortor och några strumpor av linne.”

Så långt Englund. En sak till, innan vi går vidare: det förefaller omöjligt, som en del velat göra gällande, att huvudpersonerna i dramat inte insåg vem de hade att göra med. Enligt de flesta versioner utbrister von Falkenberg, så fort han får syn på kungen: ”Er har jag länge sökt!”. Dessutom ska Piccolomini enligt egen utsaga ha kommit till platsen enbart för att han hört att kungen blivit sårad. Lägg därtill GIIA:s välkända nuna och figur, plus visuella signaler som uniformsfärger, standarer, osv. så gick det knappast att ta miste vem det var.

Hur som haver, den här scenen är väl en av de mest berömda i svensk historia, men också en av mest gåtfulla. Inte ett, utan två mysterier träder fram ur dimman och stirrar en i ansiktet; två saker som är i allra högsta grad otypiska för den tid och den situation vi befinner oss i. Den första är det extrema, näranog utstuderade våldet. Kort sagt, man skjuter inte en monark i ryggen, om man är sextonhundratalsofficer. Detta plus plundringen, dvs. att de praktiskt taget lämnar honom naken, får det hela att mer likna en avrättning. Våldet mot kungen är ju i det närmaste ritualistiskt.

Den andra är en fråga jag först hörde för snart tjugo år sen, av en ung historiker i Stockholm, och som hängt med mig ända sen dess: Varför i hela friden tog dom honom inte gisslan? Varför överhuvudtaget döda honom? Gisslantagandet av alla från fiendeofficerer och uppåt i graderna var ju en oerhört betydelsfull del av den tidens förhandlingsvaluta under krigen, särskilt det trettioåriga. Här stöter de kejserliga alltså på själva Lejonet av Norden – och von Falkenberg gör raka motsatsen till vad hans tid, börd och militära kutym kräver av honom.

I nästa avsnitt börjar det bli lite intressant. Varför fanns det två olika ätter von Falkenberg? Varför tycks båda ha kopplingar till Oxenstierna? Och varför blev kungens hovapotekare adlad praktiskt taget så fort han kommit hem till Stockholm med liket?

Del 2

Det följande är, ur bevisteknisk synpunkt, i tunnaste laget, ingen tvekan om det. Men det handlar å andra sidan inte om bevis, utan snarare om två personspår som en forskare bl.a. borde koncentrera sig på. Här finns nämligen frågetecken så det räcker.

Låt oss anta att Englunds version av händelsförloppet är så nära sanningen det går att komma, specifikt att det var en grupp kejserliga officerare som, i Moritz von Falkenbergs gestalt, ansvarade för vad som måste räknas som det avgörande skottet mot kungen.

(Det behöver emellertid inte vara så, nota bene. Dimman, mina vänner, dimman… Inte minst är ju vittnena märkbart fåtaliga. Ett av de viktigaste, kungens page, den artonårige Leubelfing, sårades allvarligt och dog två dagar senare, men sade, enligt vad jag kunnat utröna, ingenting om ”kejserliga” trupper. Över kungens livvakt Anders Jönssons öde råder tveksamhet, men han har mig veterligen inte lämnat något vittnesmål efter sig. Piccolomini gav uppenbart detaljerade beskrivningar av vad han bevittnat, men faktum kvarstår att han anlände för sent för att bekräfta von Falkenbergsgruppens eventuella kejserlighet.)

Hur som haver, vem var då Moritz von Falkenberg?

Det fanns som sagt två ätter von Falkenberg med svenska anknytningar under den här tiden. Den ena stammade från Brandenburg och invandrade till Sverige, via Livland, under sena 1500-talet, introducerades vid Riddarhuset 1625, och evolverade omsider till ätterna af Falkenberg af Trystorp och d:o af Bålby.

Den andra, den rent tyska ätten, stammade från Hessen, och det är i denna vi hittar vår vän  Moritz. Historieintresserade känner kanske bäst till en släkting till honom, Dietrich von Falkenberg, som inträdde i GIIA:s tjänst under 1620-talet, blev hovmarskalk och stupade i slaget om Magdeburg 1631. Det har inte gått att utröna släktskapet mellan Dietrich och Moritz, men efter som de tycks ha varit ungefärjämngamla kan man kanske gissa på kusiner.

Hur som helst, dessa tyska von Falkenbergs var ”ivriga lutheraner”, som det står i en gammal anteckning jag har (tydligen hämtad ur SBL). Den uppmärksamme läsaren studsar till. Vad i hela friden sysslar då den gode Moritz med…?! En man med ett namn och en bakgrund vida förknippade med ivrig lutheranism – som kejserlig kyrassiär å katolska förbundets och Ferdinands II:s vägnar? Och varför hade han i så fall ”länge sökt” efter kungen?

(Ett litet kuriosum: förräderi tycks ha legat von Falkenbergs nära till hands. Efter Dietrichs von F:s död fick hans bror Johann godset i arv, men fråntogs det eftersom han ”påståtts gått över i fiendens tjänst” (också detta tydligen från SBL, mina anteckningar är lite hejsan-tjosan just här)).

Håll i alla fall med om att det är nåt rätt mysko med Moritz, eller hur? Hans sömmar bör synas. Vår intrig koagulerar.

Vidare då till Casper Apotekare, vars egentliga namn var Casper Kenig. Hans bakgrund är denna. Fadern, Nikolaus Kenig, var rådsherre i staden Jägersdorff i Schlesien under 1500-talets andra hälft. Hans son Casper Kenig (f.1586, d. 1646) inkom 1603 till Sverige. Han blev omsider kammartjänare hos Karl IX, därefter hovapotekare och, 1622, hovköksmästare hos Gustaf II Adolf. Under tyska kriget omtalas han vid ett tillfälle som ”krigskommissarie”.

Det är hur som helst uppenbart att Casper, trots hans blygsamma sociala position, var en av de mest betrodda och uppskattade i kungens personliga stab, så till den grad att majestätet år 1627 förlänade honom ”Lina äng och torp” en bit väster om Södertälje (idag Lina herrgård). Måhända var kungens och Caspers förhållande än mer avancerat: en uppgift säger att Caspers och hans hustru Britas son Gustaf (f. 1623) egentligen hade kungen själv som far. Hmmm. Naughty boy.

Det föll alltså naturligt på Casper Kenigs lott att sköta om obduktionen och hemtransporten av det kungliga liket i november 1632. Han gjorde uppenbart ett gott arbete, under omständigheterna. Casper Kenig hade huvudet på skaft, och lade märke till både det ena och det andra under denna för landet så tragiska tid. Men han visste också hur man gjorde när man höll käften, och han visste vad det skulle kosta meine Herren.

Knappt fem år senare, 1637, adlades apotekare Kenig. Han tog namnet Liljecrona. (Som i Torsten Liljecrona! Som i farbror Melker! Som i Saltkråkan! See??? It all connects!!!). Caspers adlande skedde alltså med anmärkningsvärd hurtighet och, med tanke på hans sociala ställning och avsaknad av ens officersgrad, med anmärkningsvärt demokratisk fördomsfrihet. Huruvida det var Casper själv som insisterade på sin upphöjelse, eller om det var ett fall av ”pre-emptive inclusion”, ett slags tystnadsköp från adelns sida, återstår att reda ut.

En liten fotnot. ”Att sonen Gustaf Liljecrona,” står det i mina anteckningar, “inte upphöjdes till friherre eller greve berodde troligtvis på att han ’avled plötsligt… efter en veckas sjukdom’ i april 1687, bara några månader före den omfattande utdelningen av sådana titlar samma höst.”

Hard cheese, får man väl konstatera.

I tredje och sista avsnittet nästa lördag: The Big Picture. Var fanns det för motiv för högadeln att göra sig kvitt GIIA? Vad hade kungen själv egentligen för framtida karriärplaner på den europeiska scenen? Och vad har i sin tur detta med Sveriges två makteliter att göra?

You’ll be amazed.

Del 3

Det finns ännu en beaktansvärd fråga som sällan ställts, än mindre besvarats, vare sig hos Englund eller annorstädes (med reservation för missar). Varför ser man sällan eller aldrig några tecken på högadelns (högst befogade) klagomål på de enorma krigskostnaderna, främst i form av knektutskrivningar, som allvarligt drabbade verksamheten på deras gods? Varför framstår överhuvudtaget relationenmellan kungen och högadeln som praktiskt taget friktionsfri under det tyska kriget?

Det finns all anledning att tro att konflikterna mellan kungen och högadeln var både allvarligare och mer djupgående än den offentliga historieskrivningen vill tillstå. Krigskonstnaderna hör nämligen intimt samman med ett större spörsmål: vilken var egentligen kungens långsiktiga, strategiska målsättning i kriget?

Titta lite närmare på två faktorer. För det första var den katolske kejsaren av Romarriket vid det här laget gammal och skröplig, och de furstar som var lite om sig och kring sig gick naturligtvis och funderade på vad – och vem – som efter Ferdinand skulle följa. För det andra, om man studerar GIIA:s agerande under kriget finner man snart hur anmärkningsvärt mån han var att knyta så många tyska kurfurstar till sig som möjligt. Varför? Svaret finns i prefixet ”kur”. Kurfurstarna var de elektorer som utgjorde kurian. Och kurian valde kejsare.

Gustaf II Adolfs planer på att bli protestantisk kejsare av det heliga tysk-romerska riket är inte alls en orimlig tanke. Motiven bakom en sådan ambition behöver knappast bokstaveras, men han hade förstås också ”the means and the opportunity”. Och de förra, medlen, stod alltså huvudsakligen den svenska högadeln för. Det tar kanske en stund att vänja sig vid tanken på det svenska deltagandet i trettioåriga kriget som en extremt dyr och extremt blodig valturné å kungens vägnar. Men den stunden kan vara värd att ta.

Betänk därefter följdfrågan. Vad skulle den svenska högadeln få ut av GIIA som europeisk imperator? Ja, ingenting som stod i rimlig proportion till omkostnaderna, är väl det minsta man kan säga. Men något annat, och större, stod också på spel: Sveriges framtid som territorialstat. Vad var det som sa att de svenska gränserna var huggna i sten för evig framtid, särskilt som del av ett i furstendömen uppsplittrat Europa? Det fanns all anledning att befara att, med GIIA som kejsare, Sverige, som vi känner det idag, skulle upphört att existera och i stället splittrats upp på en rad småstater som kunde delas ut till förtjänstfulla ämbetsmän i det nya romerska riket Europa.

I skydd av dimman, en statsvälvning i det tysta, sålunda. Med kungens död stod Sverige bevarat som territorialstat.

Och är det inte just här, med trettioåriga kriget, som Sveriges två makteliter – ”den statsbärande/politiska sfären” och ”den militär-industriella sfären”, för att nu använda ett par rätt trubbiga men sammanfattande begrepp – för första gången träder fram; den första egentliga konflikten dem emellan? Det är en lockande tanke, för i så fall träder de ju fram som en logisk följd av just det stats- och nationsbygge som under GIIA och Axel Oxenstierna håller på att finna sin mer eller mindre definitiva form; alltså just när det moderna Sverige blir till, under 1600-talets första hälft.

Och vidare, mordet på Gustaf II Adolf hade förstås inte bara med bevarandet av den nya nationalstaten att göra, det handlade ju också i allra högsta grad om det stor(makts)politiska väderstreck i vilket Sverige borde vända sig. Å ena sidan ett Sverige suveränt, starkt befäst gentemot syd och öst. Eller, å andra sidan, ett Sverige i oheliga allianser, vars statschef ger sig ut på storvulna kontinentala äventyrligheter. Som det brukar heta i en del kretsar: nationens öde står på spel.

Just den här ”väderstreckskonflikten” – som naturligtvis har helt och hållet med Sveriges geopolitiska position att göra; blicken mot öster versus blicken mot väster – är av central betydelse för förståelsen av de dynamiker driver vår dubbelelit, både historiskt och i nutid.

(Den som vill fundera på kalla kriget, på ubåtskränkningar och på Olof Palme i det här sammanhanget får naturligtvis göra det. I couldn’t possibly comment.)

Och det kanske dessutom var just med trettioåriga kriget och det svenska statsbygget som konflikten mellan de två makteliterna inte bara uppstod, utan till slut också ”löstes” på ett för oss numera mycket välkänt sätt. Det är ju inbyggt i vårt samhälleliga DNA att politiska omvälvningar, stora som små, företrädesvis sker i dimma och dunkel. Silence is golden. Inga storordiga proklamationer från regeringskansliets balkong. Inga ömt bevarade kulhål i postkontorens väggar; inga gator som heter ”25:e Maj-Avenyn” och liknande. Med andra ord – and you know it makes sense – ingen öppen konflikt.

-”Vilket Sverige? Det ’politiska’ eller det ’militära’?” utropade en gång en hög amerikansk tjänsteman vid den militära underrättelsetjänsten, när fredsforskaren Ola Tunander frågade honom om Sverige till en början ställde sig positivt till underrättelsesamarbetet med USA under kalla kriget. -”Militären ville att vi skulle komma så snart som möjligt!” tillade han förtjust (se Tunanders papper för The Nordic Countries in the Shadow of the Cold War, Dansk Udenrigspolitisk Institut, 5.-7. marts 1998).

”Vilket Sverige?” Det är vad man med en mer teknisk term kan kalla en jävla bra fråga.