Jag har nytt jobb. Vilket alltid är… good news, ju…

Nej, det är inte att sitta i kassan på Sainsbury’s… även om jag säkert skulle platsat där. Jag går dit och handlar mat allt emellanåt, och plötsligt för ett par veckor sedan sitter där en radda män i övre medelåldern och bleepar igenom burkspaghetti och white-sliced åt de hungrande miljonerna… Man förväntar sig ju inte övremedelåldersmän i den positionen – the check-out girl/woman/boy, jovisst, men inte en femtiotreårig man med tatueringar på armen.

Precis som man hajar till när man ser äldre män i kassafönstret på banken, och tänker, “Varför har du inte avancerat längre i den här banken, varför är du inte bankdirektör och tjänar multum, utan sitter här och häller kopparmynt i räknemaskinen…? Problem med spriten? Issues…?”

Stickspår, sorry… Nej, mitt nya jobb är ungefär som voice-over-knäcken: sporadiskt, men kul och hyggligt betalt. Jag jobbar som skribent åt en ung designer vid namn Paul Cocksedge. Jag har känt Paul i ett par-tre år, en rasande energisk, rolig och kreativ (i ordets enda betydelsefulla mening: det händer saker) ung man. Man lär väl bäst känna honom genom att titta på hans website, och kanske en föreläsning i München han gav för ett tag sedan, där han helt kort visar tre av sina projekt från 2010.

Vad jag gör är att skriva pressreleaser, presentationer, webbtexter, jobba med namn, titlar och branding på olika projekt… “Skribent” är egentigen inte rätta ordet, mer “textproducent”… Det är alltså med Paul jag har jobbat på (det i Pressyltasammanhang mytomspunna…) “Kinaprojektet”, varom jag fortfarande inte kan skriva något… allt beroende på att det måste bli live för att kunna publiceras, och en del byråkrati återstår, dessvärre…

Det finns ju mängder av intressanta vinklar på det här… Inte minst hur snabbt unga människor jobbar! -“När vill du ha det här?” frågar man, och föreställer sig nästa fredag, liksom… -“Inom en timma…?” kommer svaret. Deadline yesterday-feeling över alltihop, men det är roligt, och en takt som passar mig utmärkt (om ändå svenska kulturredaktioner hade jobbat med de tidsmarginalerna…).

Men ruggigt intressant är också skillnaden – både teoretisk och praktisk – mellan konst och design. Och det ska jag skriva mer om, vad det lider. Men bara för nu: en designer måste per definition ta med i beräkningen den kommersiella appliceringen av ett projekt. Visst jobbar dom, Paul inkluderat, ofta med prestigeprojekt som ibland får en aura av “konstverk” (Kinaprojektet är ett av dem). Men lik förbannat finns där kopparslaget i botten på designertunnan ordet “massproduktion”. Och konsten…? Skulle det vara tvärtom med konstens produktionsförhållanden?

Nej, här lägger jag av… innan jag börjar låta som Rasmus Fleischer on a bad day…