Det här är Paul Cocksedges ‘Manuscript’. Den är 20 meter lång, och knappt sju meter som högst. “Arken” är gjorda av stål, hopbultade, röda till färgen. På cirka hälften av dessa håller man nu på att etsa in 15-16 klassiska kinesiska dikter, framför allt från T’ang-dynastin. Urvalet har gjorts av Dr Tian Yuan på SOAS, och bland de mer välkända diktarna märker man Li Bai, Du Fu och Wang Wei. Installationen ingår i Beijing Design Week nu i september och ska stå på Tienanmen Square, mitt på Chang’An-avenyn, stadens huvudsakliga öst-västaxel.

En dag i slutet av juli fick jag se modellen i Pauls studio, och fick höra lite mer om projektet. Paul – med sin sedvanliga blandning av prosaisk vaghet och lyrisk precision – sökte efter “något engelskspråkigt” att ha som ett slags komplement på de återstående arken.

Lösningen framstod för mig som självklar. Eftersom klassisk kinesisk poesi är så fokuserad på natur och naturmotiv, och framför allt människans plats i naturen, och alla därtill relaterade ämnen, så föreslog jag att engelsk romantisk dikt – Coleridge, Shelley, Keats, osv – egentligen är en märkligt resonant, kanske inte motsvarighet, så mycket som en “kontrapunkt” till det kinesiska…

Det skulle jag inte ha gjort. Paul tittade på mig i förundran. Jobbet var mitt. Svälj, med andra ord…

Jag hade vid det laget mindre en vecka på mig. Och det var först några dagar senare jag fick veta namnen på diktarna och dikternas titlar: jag hade alltså inte haft en chans att ens kunna läsa dikterna i översättning innan jag satte i gång. Jag fick jobba helt i blindo. Eller nej, faktiskt inte helt i blindo, för jag hade Dr Tian Yuans korta noteringar under varje dikt, med de väsentliga nyckelorden, och en del vägledning vad gäller olika teman (“vind” så klart; “vatten” och “vattenfall”; “naturligt”/”artficiellt”, osv).

Med detta som utgångspunkt tyckte jag den bästa – och snabbaste – lösningen var att indentifiera ett antal citat, eller snarare “fragment” ur romantisk diktning, som kunde fungera, inte som “motsvarigheter”, inte ens som “komplement”, utan som mer eller mindre tydliga “ekon” mellan två kulturer och tidsåldrar.

Jag såg två huvudsakliga skäl att gå “fragment”-vägen, förutom det tidsmässiga. Först rent fysiskt, dvs. att dikter från den romantiska eran tenderar att vara mycket längre än sina klassiska kinesiska motsvarigheter, och därför skulle vara svåra att göra läsliga med de dimensioner på stålarken vi hade att arbeta med.

Det andra skälet var rent litterärt. Genom att dra ut fragment ur Wordsworth, Keats et. al. “befriar” man på sätt och vis orden från sin romantiska kontext, dvs. en litterär kontext som i jämförelse med den kinesiska är mycket mer ornamenterad, retorisk och expansiv, där klassisk kinesisk dikt är retoriskt sparsam och (till ytan) enkel.

Därmed ska man – förhoppningsvis – kunna “kontrapunktera” det kinesiska och det engelska, på ett flertal möjliga sätt. En del av de engelska fragmenten låter (i alla fall i en icke-experts öron) påfallande “kinesiska”, som t.ex. Coleridges rad Thicker than rain-drops on November thorn… Eller varför inte Blakes berömda To see a world in a grain of sand… Ett annat sätt är att helt enkelt finna ekon i konkreta ord, som just waterfall, solitude, willow…

Till slut hade jag fått ihop ett kompendium om knappt femtio diktfragment. Ur dessa valde vi – Paul, hans assistent Will, Dr Tian Yuan och jag – sexton stycken finalister, bl.a. de två jag nämnde ovan. I skrivande stund håller också dessa på att etsas in i stålarken.

Och där befinner vi oss nu. I morgon åker Paul till Beijing för att lägga sista hand vid projektet. Och vårt samarbete har alltså fortsatt. En installation på samma tema – fast med en helt ny dimension – kommer att riggas upp i Lyon i december, till exempel. Jag får skriva om det, och annat, när det blir aktuellt.

För vidare läsning: gå till paulcocksedge.co.uk och klicka på “News” för att läsa mer. Där finns också en länk till Beijing Design Week.

(Har idag torsdag 8 sept bytt till bättre bilder än i ursprungsposten)