Inte för att jag har mycket till övers för Jakubowskis resonemang (utan att ha läst romanen i fråga, ska genast tilläggas), men det är ganska enastående vad man kommer undan med i Sverige om man heter Jan Guillou: “Jakubowski förbigår helt att Belgien, England och Portugal var betydligt mer barbariska kolonialmakter än Tyskland…”.

Dom av oss som är intresserade av historia måste så klart rita ett litet frågetecken i kanten här. Det bör man ju alltid göra när man stöter på att-satser av den här kallt konstaterande arten. Frågetecknet står för ett flertal problem: var finns bevisen för påståendet? hur mäter man kolonialt barbari, särskilt i en komplicerad multinationell jämförelse som denna? och framför allt: vem utför mätningen, och tolkar resultaten av den?

Tills vi fått se några pålitliga historiska och sociologiska studier som kan stötta hans påstående har man ju bara spekulationer att tillgå. Men sådana kan också ta oss en bit på vägen. På ett eller annat sätt måste Guillous påstående ha sin huvudsakliga vetenskapliga grund i de koloniserades erfarenheter. Att helt, eller ens delvis, förlita sig på kolonisatörernas bedömningar och historieskrivningar är naturligtvis fatalt i det här sammanhanget.

Med tanke på att de människor som levde under oket av kolonialism under den period Guillous roman handlar om (fram till 1919) sedan länge är döda, och därför inte längre går att intervjua, så vore det naturligtvis idealiskt om påståendet grundades på samtida undersökningar och studier, eller andra former av vittnesmål som överlevt (dagböcker, memoarer osv.) Nu är det så, enligt min begränsade erfarenhet, att sådana studier och vittnesmål är oerhört sällsynta i dessa sammanhang, av förklarliga skäl (förtryck, fattigdom, analfabetism osv); det är rent av en slags kolonialismforskningens akilleshäl.

Ett annat sätt att grunda påståendet vore kanske att idag studera hur den dåtida kolonialismen verkställdes i praktiken. Om till exempel den tyska kolonialmakten haft en regel som sagt att män under 15 år inte fick pryglas mellan solnedgång och midnatt, medan de brittiska och belgiska kolonialmakterna inte hade en sådan regel – ja, då skulle man haft i alla fall början på ett bevis att den tyska varianten var lite mer “human”. Men här öppnar sig naturligtvis problematiska bråddjup… Man behöver väl egentligen bara säga orden “Abu Ghraib” för att inse att våld och kolonialism brukar ha svårt för regler.

Det ligger helt enkelt ett oerhört problematiskt historiskt komplex inunder Jan Guillous påstående, så problematiskt att han till och med kan ha rätt! Men han är faktiskt skyldig oss historieintresserade en mer solid grund för det – källhänvisningar, helt enkelt.