Gitarrskolan, lektion 27
Categories: KulturelltWednesday, Feb 9, 2011
Det är naturligtvis inte rättvist att beskylla äpplet för att inte vara päron, men man kan trots det jämföra deras ‘frukthet’ (det här kommer att bli djupt, ni är med på det…?).
Att jämföra Gary Moores insats på ‘The Thrill is Gone’ ihop med B.B. King (se klippet häromdan) med Princes legendariska solo på ‘My Guitar Gently Weeps’ ihop med George H. och grabbarna (det börjar c:a 3 min in) är ändå lärorikt. (Ignorera den fåniga titeln på klippet)
Det pekar nämligen på de huvudsakliga, rent tekniska (inte genremässiga) skillnaderna mellan bra och briljant sologitarrspel. Det första är precision: till skillnad från vad som (uppenbart) är fallet med GM, har jag efter två spelningar inte hört en enda bum note i Princes insats.
Det andra är register, både vad gäller pitch och tonalitet. Kort sagt, hur ofta färdas GM:s vänstra hand norr om femte bandet? Ungefär lika ofta som jag äter brunt ris.
Det handlar självklart inte om att utnyttja hela greppbrädan bara för nyttjandets skull, utan för att undersöka vad olika toner både i bas och diskant, i volym och styrka, kan tillföra ett solo som gitarristen ifråga uppenbart har tänkt igenom innan han ställer upp. I mina öron spelar GM på rutin, visserligen rutin med slips på, eftersom han spelar med en legendar. men rutin ändå.
Prince, däremot, har som vanligt planerat det här solot ner i minsta detalj, inte bara som orkestrering (lysande) utan som spektakel (helt rajtan-tajtan!).
Nästa lektion i Gitarrskolan: “Jørgen Ingmann och Det Eviga”
February 9th, 2011 at 7:12 pm
Fan! – nu stal du 6 min 25 sek av dyrbar lästid. Men det var det värt.
February 9th, 2011 at 7:26 pm
Visst är det…!
February 9th, 2011 at 9:37 pm
Relaterat, typ (samma låt, färre strängar):
http://www.youtube.com/watch?v=puSkP3uym5k
February 9th, 2011 at 9:45 pm
Prince Schmrince! Detta gjorde min dag, Fredrik, och säkert min natt också (knowing my luck…). Stort tack!
February 9th, 2011 at 9:57 pm
Otroligt. Vad går karln på? Jag hade glömt det här, eller så var det inte med i hyllningskonsert-filmen till GH. Hur som: I was so much older 7minutes ago. I´m younger than that now.
February 10th, 2011 at 3:13 am
Jag tror det kan sammanfattas ungefär så här: Prince är bra på att spela gitarr för att han är ett genuint musikaliskt geni (Man behöver inte gilla Prince, men om man inte inser att han är ett geni vet man inget om musik). Gary Moore var bra på gitarr för att han ville vara bra på gitarr. och därför slösade sin ungoms kvällar på att traggla med skalor och ackord.
Det är bara att titta på deras respektive musik. Där Prince alltid låter låten gå före hans chanser att visa sin teknik var Moores musik alltid en lång och tråkig transportsträcka fram till solot.
February 10th, 2011 at 8:29 am
Henrik, du får månadens gitarrmedalj, en avpoletterad Rickenbacker i miniatyr mot bakgrund av ett bergslandskap i förvällt siden från Borås, tredje graden.
February 11th, 2011 at 2:05 am
Visst är Prince ett geni, och av 80-talsgenerationens riktigt stora blockbusters är han en av dem som tagit de största chansrna med sin musik. Killen är som Chuck D., Isaac Hayes och Jeff Beck förenade i en person, och sanslöst produktiv (vilket är kul i en tid när många tar fyra år på sig att spela in en ny skiva).. Det är, enkelt uttryckt, kul att han finns och uppenbarligen mår bra.
February 11th, 2011 at 8:22 am
En av de mest bisarra episoderna när jag bodde i Camden Town var när Prince öppnade butik på Chalk Farm Road runt hörnet, alldeles vid Camden Lock Market. Vad butiken sålde blev man aldrig riktigt klok på, det var mer ett kitschmuseum än nåt annat. Men på invigningdagen gick ryktena att han skulle dyka upp, men ingen trodde på det, så väldigt få kom dit. Men Prince dök verkligen upp, och var tydligen hur trevlig som helst, mot barn och husdjur…
February 11th, 2011 at 9:36 pm
Det är klart att han är en fabulös musiker, min eventuella distans har mest att göra med att sologitarrernas ekvilibristiska triumfväg genom mitt liv hade sin ände ungefär med Jimi Hendrix, och kanske – jag vet Gunnar att du tycker annorlunda – med Eric Clapton. Men så har jag också suttit i samma rum med dessa båda, på den tid när jag var både ung och vacker. (Nu är jag bara vacker). Hednrix uppträdde först på Gröna Lund, sen på Fenix i Stockholm – och blev med barn. (Något män kan bli utan vidhängande åtal. Faktiskt en rätt allvarlig punkt i könsojämlikheten, helt sidosteppad av feministerna. En digression jag ska ta upp vid annat tillfälle).
Efter det tog min musik andra vägar. Julian Bream, for a change?
February 11th, 2011 at 11:45 pm
Killen på ukulelen var definitivt bättre än Prinsen. Han var t o m bättre än George Formby. Vad Prince anbelangar tycker jag att han mest förstör en underbar låt med sitt trista och självupptagna gitarrunkande. Han är bra på mycket, Prince, sitt eget material inte minst, men Beatles och George Harrison tror jag inte han förstår sig på.
February 12th, 2011 at 7:57 am
Håller inte riktigt med, Lars H. Tycker särskilt den här låten är anodyn nog att behöva en injektion av runkfyrverkeri. Är mao ingen stor Beatlefantast, särskilt inte GH:s insatser.
February 12th, 2011 at 12:02 pm
Jag tror mig ha förstått att du inte uppskattar Beatles efter förtjänst. Undrar för övrigt om jag nånsin träffat en göteborgare (eller jutteborgare, som vi säger i Tjockhult) som inte sätter Stones före Beatles. Vad nu det beror på…
February 12th, 2011 at 12:06 pm
Därför att Stones spelade på Valhalla 1965. Det gjorde inte Beatles. Gjutet.
February 12th, 2011 at 12:11 pm
Nej, inte Valhalla, för jösse namn… nu är jag ute och cyklar. Låt mig mobilisera små grå och återkomma
February 12th, 2011 at 2:06 pm
Mässan.
Sorry. Senilitetens nedre slänter.
February 12th, 2011 at 4:47 pm
Mässan då är inte mässan nu. Och Stones mäter pitt.
February 12th, 2011 at 5:29 pm
Vänta nu, så lätt kommer du inte undan. Jag har gjort lite research, nämligen. Beatles spelade inte mindre än tre konserter i Göteborg 1963, på Lorensbergs Cirkus. Betyder det ingenting i sammanhanget? När de var i Sverige året därpå spelade de bara i Stockholm, på Johanneshovs isstadion. Är det där skon klämmer? Att de inte kom till Göteborg 1964? Det kan väl ändå inte vara möjligt. Rätta mig om jag har fel, men jag tror förklaringen ligger mer i att Gbg var/är mer utpräglad arbetarstad än Sthlm. Mer rockstad än popstad. Mer macho än – lattjo.
February 12th, 2011 at 6:56 pm
Gabrielle: Mässan inte mässan? DET ska gudarna veta…
Lars H: bry dig inte om research och sånt faktabaserat jox… lita på den poetiska sanningen…
Nä, du har säkert rätt i att göteborgare tenderar gilla medelklasspojkarna i Stones, medan stockholmare tog till sig arbetarklasshjältarna från ‘pool…
You love what you can’t have, after all.
February 12th, 2011 at 10:36 pm
Har ingen aning om vilken mässa, I Gbg, du mässade om. Men det går att ha två tankar i huvudet samtidigt, som du själv brukar säga, särskilt när man är ung. Alltså Beatles + Stones, bara helst inte Yoko Ono, och särskilt inte som producent, med en förlamad Phil Spector vid sin sida.
Hur som – those were the days.
F.ö. vet jag ingen mer aristokratisk i hela världen än John Lennon. After all, you have love, you have the gift, or you don´t. It´s not all a question of class, but rather of class. .
February 14th, 2011 at 8:37 pm
Åhå, Prince-historier också! Pressylta har då allt. Instämmer väl inte i värderingen av Beatles, men väl i värderingen av låten. Den rör sig framåt som sirap. Men det finns ju också en akustisk Harrisonversion som är rätt fin: http://www.youtube.com/watch?v=4TZmrYUtj2Y
February 14th, 2011 at 8:45 pm
Tack för det, Erik. Jag är fortfarande inte omvänd vad gäller låten, men den akustiska versionen äger en blygsamhet som motsvarar den uppnådda ambitionen i den elektriska versionen. Ähem. (Nu var jag artig mot Beatles igen).
Det börjar ackumuleras inuti mig en lång och avgörande post om varför jag inte gillar Beatles – nej, inte “inte gillar”, men varför jag tycker dom är överskattade…