På gravad lax…
Categories: Kulturellt, Svenskt allmäntThursday, May 20, 2010
…är jag, typ, bäst. En riktig humdinger kom just ut ur kylen, rensades, avsmakades. Era stackars jävlar kan jag bara ha sympati med, eftersom chansen är att ni inte får äta nåt av den. Om ni inte dyker upp i Hackney nån gång före helgen. Men inte ens då får ni nog nåt.
…-fronten är jag ivrig – nej, frenetisk – anhängare av “3 delar socker till 4 delar salt till 3 delar vitpeppar”-falangen, och vill helst inte höra nåt tjafs om detta i kommentarerna. Nuff said.
…lägger man förnämligen “Ingers gravlaxsås”. Klipp ner en bunt dill i en skål och mal den med en halv matsked socker. Lägg till 1 del balsamvinäger till 2 delar bästa olivoljan, plus en matsked svensk senap (eller en halv matsked Dijon), plus salt och peppar efter smak. Vispa till slut ner en äggula.
…kan man också, om ni inte visste det redan, göra en suverän liten sommarlunch. Skär inte upp hela laxen i tunna skivor, utan spara en filéstor bit och smörstek den i panna tills den får en fin och lite krispig yta, upp på fat, en skvätt citron, till ackompanjemang av stuvad dillpotatis och “Blås, Kajsa, blås” med Lasse Dahlquist. The very heaven.
May 21st, 2010 at 6:48 am
Pressylta goes lax! Inspirerande.
Jag kör gravlaxsås selon Ragnhild och mina svägerskor blir så förtjusta dels för att det är en ring över a och dels för att Ragnhild låter som Brunhilde eller Gertrud eller något mycket exotiskt. Men Ragnhild är en god vän till min mamma som är 1.80 lång och som rökte pipa på segelbåten då jag var barn. Annars mkt prydlig.
Jag har bytt ämne.
Men jag ska prova din sås, särskilt som det kan vara svårt att få tag i svensk senap så långt borta från Nifelheim. (Har hamnat i nån sorts fornordiskt mood.)
Tack!
May 22nd, 2010 at 9:23 am
En fråga till dig Gunnar som bor nära källan: Vilken språklig form av den svenska delikatessen har egentligen etablerats i engelskan? När jag bodde i London för 20 år sedan såldes den av Marks & Spencer under etiketten “gravadlax” (i ett ord). Nu tycker jag mig oftare se benämningen “gravlax”. Det är också den språkliga form som fransmännen importerat. I Paris kan man t ex beställa en “Saumon Gravlax” med dillsås och allt.
Jag minns förresten den skribent i The Observer som i en recension av Torgny Lindgrens bok “Ormens väg på hälleberget” skrev att den var “som att få en gravad lax slängd i ansiktet”. Intressant kulinarisk metafor.
May 22nd, 2010 at 11:43 am
Här heter laxen “Graved Lachs” i den tyska delen, “Gravlax” i den franska, och “Gravlax di Salmone” i den italienska. Språk är kul.
Fast själv hittade jag en stor bytta Feine Heringsfilets ohne Haut i en mumsig sås för en struntsumma i den lokala butiken häromdagen, så jag är nöjd.
May 22nd, 2010 at 5:36 pm
TT: Om inte minnet sviker så är det nog 50-50 mellan “gravadlax” och “gravlax”. Och det mesta man köper är rätt mesigt, ärligt talat, framför allt i sältan. Och det är ytterligt svårt att hitta hela bitar, om inte omöjligt. Så man får mecka själv.