Nu har jag läst (eller snarare “läst om”, för jag fick läsa den i korrektur också) Thomas Nydahls nyutkomna bok med brev till och från vår gemensamme vän Alvar Alsterdal, “En centraleuropeisk afton“. Det första man måste säga är att det i dessa tider, som så till den milda grad präglas av the radical solitude of consumerism, är mer än beundransvärt att ett förlag åtar sig att ge ut en bok som i själva verket inte handlar om något mer märkvärdigt eller mer gloriöst än ett långvarigt samtal två människor emellan.

Det främsta intrycket man tar med sig är vilken underskattad kulturbärande kraft det finns i det fortgående samtalet mellan två människor ur olika generationer, närmare bestämt i själva mentor-lärlingsförhållandet. Att det är just detta som pågår under brevväxlingen är gubben Alvar och grabben Thomas också högst medvetna om, det blir helt enkelt en av de motorer som driver samtalet, vid sidan av den mer praktiska i att dela bekymmer och glädjeämnen under utgivningen Studiekamraten, där ju Thomas var redaktör i många år. (Jag skrev en längre sak om mentor-lärlingdynamiken en gång på analog-Pressylta, som jag gärna ville refererat till, men den tycks ha försvunnit spårlöst…).

En annan intressant aspekt av brevväxlingen är att den äger rum mellan två varma Israelvänner under en period (1985-1991) när denna vänskap sattes under allt hårdare tryck av utvecklingen i Mellanöstern. Det ligger en allt mer plågad ton över skildringarna av det blytunga klimatet i Israel mot decenniets slut, när den generation judar Alvar kände så väl och så mångtaligt började dö ut eller dra sig tillbaka, när militariseringen och de allt hårdare attityderna och – kanske värst av allt – institutionaliseringen av hopplösheten, pessimismens triumf, blev verklighet. Jag tror Thomas har alldeles rätt i att Alvar skulle skakats i grunden om han fått se vad Israel blivit idag.

Och så naturligtvis de många “alvarismerna”, i vilka det vardagliga och det extraordinära träder i ljuv samvaro: “Jag ska nu åka till Charlottenberg och träffa den gamle rabulisten August Spångberg. Han är över nittio och träffade Bucharin 1922.” Eller om hans better-late-than-never omfattande av ett av rockmusikens stora genier: “Storögt kommer du så småningom att få läsa i Arbetet att jag sett min första rockkonsert, men det var nu inte vad som helst utan Stevie Winwood, som jag blivit förtjust i när Kina spelat honom hemma.”

Och detta är antingen ett genialiskt tryckfel, eller bara genialiskt: “”En uppskriven föreställning av Onkel Vanja var dock mer brittisk än tysk.”

Anton von Tschechow, menas det…?