3.

Jag borde nog varit mer specifik vad gäller våldet. Det finns ju en hel litteratur om religionens förkärlek – och jag väljer mina ord noggrant – för blod och smärta, för det renande lidandet, för martyrskapets gloria. Romersk-katolska hagiografier är fullkomligt vidrig läsning, inte bara för att det är s.a.s. Pasolinis “Salo” i turboversion, utan för att de fromma skribenterna så uppenbart älskar alla de blodiga procedurerna.

Helgonberättelserna är ju trots allt den direkta förebilden för tabloidernas moral outrage inför, säg, en sexskandal: det är så skandalöst att dom måste publicera åtta sidor om det – med bilder (kopplingarna mellan religiös panik och journalistisk d:o är många och intressanta, för övrigt). Våldsporren är en helt och hållet religiös uppfinning; Mel Gibsons “Passion of the Christ” är bara en särskilt pervers manifestation.

Vare sig vi talar om idealt samhälle eller ej, det finns åtminstone två specifika företeelser där lagändringar helt enkelt måste komma till stånd.

Ett heltäckande förbud mot exorcism, kopplat till en lagstadgad skyldighet för religiösa samfund att utrota exorcism, vid vite. Mumbo-jumbo-aspekten av exorcism kan vi lämna därhän. Vi har alla rätt att tro på dumheter. Och jag talar inte heller om Max von Sydow/Joe Labero-aspekten av vatikansk praktik. Det här är inget skämt.

Jag ska bara referera till ett fall, mordet på Victoria Climbié (bakgrunden på Wikipedia). Hon var en åttaårig flicka som slogs ihjäl av sina förmyndare (“guardians”) i London år 2000. Fallet väckte enorm avsky, blev en vattendelare, och har gett upphov till stora förändringar i både lag och social policy: Victoria Climbiés namn har blivit synonymt med den sociala barnomvårdnadens totala misslyckande. Och det är rätt så.

Men vad man aldrig, säger aldrig, nämner är att dom som slog ihjäl henne – Marie-Thérèse Kouao och Carl Manning – var evangeliska kristna som trodde hon var besatt av djävulen. Dom slog alltså inte bara ihjäl henne, punkt slut. Det tog tid. Det tog nära nog två år innan dom till slut hade slått ihjäl henne färdigt. Ytterligare kommentarer syns mig överflödiga.

Ett heltäckande förbud mot de religiösa samfundens rätt att utöva inkräktande kirurgi: i synnerhet könsstympning och omskärelse. Jag ska inte ens gå in på detaljer här, jag har inte mage till det. Men om det av någon anledning inte går att frånta de religiösas rätt att knivskära barn, så måste man införa ett lagstadgat krav att utomstående, kvalificerade läkare utför operationerna i en klinisk miljö, inte hemma i badrummet med en lite lullig rabbin som råkar träffa fel. Dessa är allvarliga “brott mot personen” och bör behandlas därefter.

Det här är för övrigt en av många hållplatser man kan stanna vid och begrunda religionernas vansinniga fixering vid sexualiteten. Alltifrån motståndet mot kvinnopräster till niqabbärande unga kvinnor [oftast omvända, tydligen]. Få eller inga av dessa sexualfixerade normer har skriftlig sanktion, varken i Bibeln eller Koranen. Det är prästerligt hittepå. Hur många gånger har man inte haft anledning att önska att religiösa människor kunde sluta tänka på sex hela tiden? Det finns ju så mycket annat. Konst. Musik. Litteratur. Shopping.

Nästa avsnitt: blasfemi och yttrandefrihet.